Åh, blev helt lycklig när jag fann detta sällskap:

http://www.kallakademin.se/

Vilket koooool förening! Tjohoo! Jag ska gå med!

Smuttandes på lokalt källvatten,

Pierre

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

… så höppe i älva, var så god.

Omskakad,

Pierre

Underbara högt värderade människosjälar!

Dessa två veckor som passerat sedan jag satt vid tangentbordet och skrev har nog varit några av de mest betydelsefulla i mitt hittillsvarande 37-åriga liv. Ändå har jag svårt att sätta fingret på exakt var i detta särskiljande består. Jag kan bara iaktta och förundras över det sällsamma i att vara en människa som lever på jorden just nu, och det otroligt häftiga i att vara just Pierre. Det som iakttar mig själv, det medvetande som har känslor, har tankar, har en kropp, har behov och har en vilja, som har familj, jobb, barn och intressen, men som inte är dem utan bara är. Det stora medvetande som kanske är det som tittar ut genom alla våra ögon, men som just i detta fall har landat i en Pierreupplevelse.

Den betraktaren har iakttagit Pierre:

när han haft förtroliga samtal; mött sin själskamrat på större djup än någonsin; bejaka den energimässiga extasen i kroppslig närhet fri från skuld och skamkänslor från en sexualskeptisk uppväxt; fått och givit oxotycindoser; myst av att vara med på en otroligt fin råkostvegansk fest tillsammans med sin underbare sexåring som just tappat sin högra framtand; sjunga transinducerande glädjerika sånger i en Saab9000 med två vackra bröder på väg från Småland till Järna en lördag; deltaga i ett samtal om antroposofiska mediciners potentiering och tankar om en magisk förståelse av livets byggstenar med den antroposofiske alkemisten och Weledaanknutna klarseende 75-årige herren Ragnar Wiedersheim-Paul ute på Vårdinge folkhögskola;

Antroposofisk alkemist

känt sjukdom och magknas tangera utan att riktigt bryta ut; ströva runt i skog; haft klump i halsen av utmattning; njutit av skön efterlängtad sömn; haft klara stunder; åkt inre berg-och-dal-bana i meditativa landskap; inse hur värdefullt det är att vara människa och deltaga i denna subtila och lekfulla matris som vi kallar Liv; vila i att allt är som det ska vara.

Råkostvegansk fest i Högdalen

Hybris och ego i all vanära, och ärligt talat,  är det inte det helt egosnurriga detta handlar om:

jag njuter av att vara jag, och tycker att samvaron med Pierre är det mest intressanta mötet någonsin med den mest spännande människan någonsin. Givetvis också den enda människa Jag kan lära känna lite närmare.

Min matmagiska tallrik en vacker lördag i november

Jantelagsnormerna i det kulturella program som kan kallas ”Modern svensk 1.0” ruckas något när jag vågar uttrycka min absoluta glädje över att vara nöjd med mig själv. Inte nöjd som i att inte utvecklas vidare och anta utmaningar av olika slag, utan nöjd som i att njuta av att just leva som Pierre här och nu och möta extas, vardag, lek, utmaningar, överflöd, sorg, glädje, rädslor, mod, klarhet och dunkel, Medvetenhetens urskiljande ljus och matrisprogrammens trolska hypnos. Allt det där som är mitt magiska liv just nu.

Vem ser ut, och vem ser in - levande charader...

Jag njuter. Som en vacker måltid där smakerna utmanar till nya smakregister och upplevelser så att måltidens avslut redan fött fram nya horisonter jämfört med dem innan.

Tack gudomliga kära lek för Din och vår faderliga Jordkraft och moderliga Solljus skänkt mig dessa andetag på jorden. Ännu några dagar som människoerfarenhet.

Barn, lek, mat, värme, kyla, mat, sömn, dröm, minnen, glömska, nytribalistisk cirkelsamvaro, solitära stunder, ceremonier, läsande och skrivande av böcker, träd, datorer, sanning och illusion, ilska, besvikelse, förlåtande och tålamod.

Lär min son spela Schack, och han vann - med lite hjälp.

Allt förändras. Jag gäspar och vaknar upp igen och igen. Låter mig kläs av lager på lager av ok som inte behöver bäras runt. Det allvarsamt lekfulla och lekfullt allvarliga dansar in mellan sprickorna i en uppdaterad programvara och jag ryser och rycker till i magisk metamorfos.

Begränsande ormskinn och virusbetyngd dysfuntionell mjukvara lämnas därhän när de nya formerna av varande träder fram.

Hösttrött höstrött

Tillbaka till framtiden där stammarna återsamlas. Vi är de vi alltid har sökt. Känslan av att något alltid har saknats. Har varit glömsk över det jag egentligen aldrig har glömt innerst inne. Vi har alltid vandrat fram mellan världarna och lekt. Spelet är en lång vacker dans mellan polariteter där åminnelse och glömska virvlar runt i sin polska. Wa la dhikrullahi akbar.

Den senaste tiden har jag börjat ta till mig en herre som jag avfärdat som en löjeväckande reptil-alien-fixerad pratkvarn tidigare, men nu inser mig dela perspektiv med till stora delar, om än inte helt. Insett att det faktiskt inte handlar om rädslobaserad paranoia och en flykt, utan om att dissa kartor som döljer det faktiska landskapet och att David Icke, som han heter, med all sin dramaturgiska dynamik, ger en någorlunda klargörande och uppdaterad karta av idag. Det är inget landskap, utan en modig karta som kan abrogera kuvande och verkligt rädslobaserade kartor, avsiktligt ritade med felaktiga kompassriktningar av svartmagiskt merovingiska kryptokartografer. Ja, konspirationer finns och har alltid funnits. Det ligger antagligen nedlagt i det rätt destruktiva och knasiga mänskliga program vi har följt sedan tiotusen år ”Syfilisation 1.3”, you name it. Sedan kan man överdramatisera dem eller förneka dem; likväl som man kan projicera dem på sin egen oförmåga att reda ut livet och hänvisa till de andra i bästsämsta offermentalitet.

Stensöteberg

”There are two equal and opposite errors into which our race can fall about the devils. One is to disbelieve in their existence. The other is to believe, and to feel an excessive and unhealthy interest in them. They themselves are equally pleased by both errors and hail a materialist or a magician [svartmagiker alltså, min anm.] with the same delight.”
- C.S. Lewis, The Screwtape Letters

Novembersten

Att naivt tro att diabolisk ondska inte finns är att omedvetet tjäna dess syften, och att ha fastnat i den Rädslans väv som fångar oss i illusionen av att vara fast som flugan i nätet och inte inse att det faktiskt kommer spindlar när vi sprattlar för att komma loss. There is no spoon, det finns inget nät, och spindlarna närs av våra rädslor.

Och detta talar David Icke om i olika ordalag även om han lägger tonvikten vid de reella (fiktiva hävdar hans antagonister) konsekvenserna av skuggor och rädslor.

Icke sa Nicke

Andra som mer kanske betonar Enheten och de ljusare sidorna av samma matrisspel – och så pass olika – som Adyashanti, Eckhart Tolle, Rudolf Steiner, Ken Wilber, med fler tänkare, konstnärer, författare, män som kvinnor har tankar som påminner om och tangerar Ickes.

Alla som med sin egen terminologi och sina egna kulturella och tidsbundna raster visar på Månen. Olika slags klargörande kartor  över det Landskap som skulle kunna benämnas Medvetandet, och idéhistoriskt skulle kunna kallas Monism (likt tex. Shankaras Advaita vedanta, eller som också belyses i Matrix-filmerna).

Vem av dessa nämnda herrar som är verkligt uppvaknad/upplyst kan jag inte orda om. Den som vaknat känner de sina, men vi som fortfarande identifierar oss med verktyget och inte det medvetande som använder sig av det har svårt att avgöra det. Kanske och mycket möjligt finns det många slöjor att avtäcka och många nivåer av klarhet; den enes klara vakenhet är den andres dunkelhet och sömn.

Bunkormare

Och i grunden: det finns bara ett enda Kärlekfullt medvetande, allt annat är mer eller mindre rädslobaserade illusioner, hur verkliga de än kan tyckas vara.

Läser om David Ickes bok ”Oändlig kärlek är den enda sanningen, allt annat är illusion”, som är utgivna av den modige förläggaren bakom Anarchos förlag som i slutet av oktober arrangerade Ickes föreläsning i Götet (som jag tyvärr inte kunde komma till).

För några år sedan hade jag svårt för Ickes texter, främst för att jag uppfattade dem som så fulla av känslan av att ”det alltid är någon annans fel” och material som både var judeskeptiskt och uttalat islamfientligt. Han verkar mognat i sina åsikter, även om han vidhåller essensen i kritiken av religioner som system och kanske främst vissa avarter av abrahamitisk tradition. Huvudsakligen känner jag numera att det han säger och skriver innehåller mer kärlek och ett budskap från ett hjärta som har öppnat sig. Någon form av vaket medvetande har han, även om jag inte kan jämföra honom med Adyashanti. Men så talar de om olika spörsmål (åtminstone i det yttre) och till lite olika publik. Ja, men vem är jag att veta var en annan människa befinner sig. Egentligen. Kan bara gissa och ana. Jag har inte direkt sett in i hans ögon (som jag faktiskt tidigare tyckte var lite läskliga, men inte längre) utan bara via filmer. Hoppas han återkommer till Svedala snart.

Portal hem till Modern

Nåja, konspirationer, oupplysta illuminater och svartmagisk matris i all ära. Livet är underbart. Och Du som läser detta är underbar, inte för att du läser detta eller gör ditten och datten, utan för att Du är Du.

Att andas, leva, sova, äta, älska, leka, bara vara, är överklätt underbart. Livets gåtfulla magiska realism. Att jag är Pierre och att du är någon annan, och kanske ändå inte någon annan. Att du som läser detta också kanske är den och det som skrev detta i det stora magiska Nu som allt vilar i, är en karta. Men en kool rolig och sagolikt spännande karta. Godspeed!

http://www.androidjones.com/

Råmatsvibbar och klarinsiktskärlek!

Nyfiken navigatör i mellanmjölklandets magi med kosmisk klarhetslängtande kartografambition,

Pierre

I själens solljus flödar

Nu tankens mogna frukter:

Till självmedveten säkerhet

Förvandlar alla känslor sig.

Förnimma kan jag frödjefullt

I höstens ande vakna;

I mig skall vintern

En själens sommar väcka.

Rudolf Steiner

]]> http://rawild.wordpress.com/2009/11/10/sjalssommar/feed/ 0 Pierre LeftRudolfSteiner http://rawild.wordpress.com/2009/11/10/ra-mat-i-ultima-thule/ http://rawild.wordpress.com/2009/11/10/ra-mat-i-ultima-thule/#comments Tue, 10 Nov 2009 10:17:55 +0000 Pierre http://rawild.wordpress.com/?p=1142 ]]>

Salâm!

David Wolfe besökte nyligen Island och här är ett tv-inslag därifrån. Det vackra isländska språket och en av mina främsta peppisar i kombo…

Så, när kommer han hit till det magiska kungadömet Svitjod? Våren/sommaren/hösten 2010?  Någon som vet? Just David Wolfe har betytt och betyder mycket för mig, hans föreläsningar, youtubevideos och böcker peppar mig ofta när modet har sjunkit en aning och jag behöver ny inspiration. Tack herr Varg för den  råkraft du kanaliserar!

Vildväxande vargyl och ursprunglig ulvvakenhet,

Pierre

En av morgondrakarna rapporterar att en fettsnål diet höjer humöret. Så, innebär det att en råkostare är snäppet gladare än en LCHF:are? Kanske. Mycket möjligt. Om man nu verkligen kan mäta sådant.

Jag har inte prövar LCHF (och kommer aldrig göra det, tanken på högfettig kött och mejerikost äcklar mig faktiskt), men väl ätit stenålderkost i fyra år, och ja, för mig personligen har raw food känts som en kost som bidrar till ett gladare sinne. I DN-artikeln anger de dock flera ”lågfettalternativ” som är sådant som jag inte kan tänka mig: ”pasta, bröd och mejerihyllans lågfett­alternativ” och som jag inte alls tror ger ett gladare sinne, utan det som ger verklig kostrelaterad glädje är råkostens frukt, grönt, groddar och alger med mera.

Tror att vi är gjorda för att äta frukt i mängder. Ser du ett bord med ett dignande fruktfat så vattnas det säkerligen i munnen på dig, ser du ett bord med djurlik och fettklumpar så är det inte lika aptitligt. Besvaras inte frågan på vad som är naturligt för oss med vad våra instinkter drar oss till? Som de frugivanska primater vi är, så är frukten oss alltid kär. Finns heller inget djur som värmer sönder sin mat likt den civiliserade människan.

Stenålderskost/paleokost ligger antagligen långt närmare en ursprunglig kost än ”normalkosten” med dess många konstgjorda och artfrämmande inslag. Staffan Lindeberg, vars intressanta bok ”Maten och folksjukdomarna” jag ofta återkommer till visar på att paleokosten är en mer fettsnål kost än (den ibland pseudoreligiösa) LCHFs bantarkost (LCHF: okej du tappar vikt snabbt, men är det nyttigt och näringsrikt, och alltså bra för dig på sikt?). Min erfarenhet av normalkost, paleokost och numera rawfood ger mig för handen att jag nog aldrig mått så bra av någon kost som just denna sistnämnda. Rå kost och levande mat ger kraft och klara tankar. Paleokosten kändes bra mycket bättre än normalkosten (då jag undvek säd, mejeriprodukter och åt mer grönt och frukt), och normalkosten jag växt upp på har bara lett till uppsvullen mage och låg energinivå.

Vår son äter en blandning av alla tre, råkost och paleo hemma, och en antroposofisk vegetarisk variant av normalkost på sin waldorfförskola. Jag har nu ätit strikt veganskt i ca två veckor, och mår bra av det, och som bäst mår jag när råkosten är över 80% eller mer, och min älskade hustru äter ungefär som jag.

Kanske är en av de viktigaste sakerna med koster, dieter och jakten på den – för mig – riktiga maten, att man kanske medvetandegör sig om vad man äter, hur och när, snarare än exakt vilken kost det innebär. Jag vet inte, men nog är det så att många blir saliga på sin egen tro. Att tro på sitt kostval är kanske grejen i sig. Jag tror att rå mat är det överlägset bästa för de flesta, eftersom det ligger närmast det vår art är anpassad till, och främst för at jag själv har mått så himla  bra av denna levande kost.

Samtidigt inser jag att kosten givetvis bara är en av livsstilsfaktorerna bakom glädje, kraft och höga vibbar.

Ett enkelt recept på ett liv med kraft skulle kunna vara:

1) Äta bra mat 2) Röra sin kropp 3) Tänka positivt och lita på livet!

Råkraft, färgglada frukter och mörkgröna blad,

Pierre

Har du läst just den eller den boken, prövat den eller den terapin, mött den gurun eller traditionen, kan du tänka dig konvertera till just vår andliga tradition, eller hur kan du tro att någonting annat än just detta alls kan göra dig lycklig?

Nytt kök, senaste mojängen, x-antal ansiktsbokvänner kanske inte är det magiska lyckopillret, börjar vi inse. Vi kanske ska ge upp den rastlösa jakten på den slags lycka som för jämnan glider oss ur händerna.

Lyckan kommer lyckan går den Twitter älskar blir ett lyckofår…

Av alla jag mött eller stött på finns det nog ingen vars klargörande och urskiljande ord borrar sig så rakt in i mitt hjärta som denne mans. Adyashanti.

Lycka till &  lycka från!

Pierre

Tjenixen och salâm!

Kanske skrivit det förr, men ofta tänkt på att det vore schysst att kunna uppdatera bloggen från min hjärnas tankeverksamhet, så där direkt- och det kommer säkert kunna göras om sisådär 10 år, men just nu får jag sätta mig här framför tangentbordet.

Nej, det är inte jobbigt, bara kul. Men ändå så drar jag mig ibland. Inte av ren lättja, vill jag lite ursäktande och biktande tillstå. Min tröskel i detta fall är snarare att jag är rädd för att sitta flera dagar i sträck och bara skriva, skriva och skriva. Hittills har det inte skett – iaf på bloggen, men känslan av att kanske öppna en pandora-ask finns där. Rädsla för att öppna upp krafter i mitt inre som skulle låta orden strömma fram som en vild fors där mycket av min sorg, glädje, ilska, nyfikenhet, existensklurande, insikter skulle manifesteras på denna gröna blogg. Och sparas i storebrors Googles cache…

Nåja, det som händer händer och det som kommer kommer, och tids nog ska jag berätta lite om det som stormar i mitt inre, och vad som rörs sig i stormens öga i klartext, även om det kan skönjas för webbiska kryptografer och de som kan läsa det magiska fyllda tomrummet mellan raderna. D e t h ä r a l l t s å.

Frostlönn i gröngräs

Min själs skönt smärtsamma segervittring och min långa lekfulla längtan och dans med små ögonblick av igenkännande och nära varande. Min För-undran över vem som ser det du läser just nu. Eller snarare vad. Typ.

Jag kommer också snart börja skriva om min relation till islam och dess sufiska mystik, konservatismen, spännvidden mellan det svenska och det pakistanska, grönanarkism och civilisationskritik, raw food som magisk port, och andra obskyra ämnen. Allt behöver inte sägas, kan kanske eller bör inte sägas, men jag vill börja berätta lite om vad som rörs sig här inne, inne i Pierre. På riktigt.

Sällhet

Just idag är jag stark, som Kenta sjunger. Och så känner jag just nu av olika skäl. Jag har haft klargörande samtal om vad livet är och hur jag vill leva och vilka krafter jag vill bjuda in i det. Tagit nya beslut (som kanske ger mitt psyke en redig puritansk kick) som att: från och med i måndags upphöra helt med kaffe, alkohol och animalier.

Vegan på riktigt alltså, efter att ha tangerat och testat det lite grann i över ett år (i o m råkostens naturliga veganinriktning). Scanbilar here I come…

Kaffe är jättegott ibland och jag har ofta haft helt kaffefria perioder, men jag inser (åter och återigen) att drycken trots sin smak och luktsensation ändå framkallar viss ångest i mig. Kanske är jag extra känslig för denna böna och dess rituella bönestunder, eller så har kanske kaffet en slags förbannelse över sig (en böna som håller vår knasiga civilisation i gång, ekorrhjulets bränsle vid sidan av alkohol och nikotin – olika systemuppehållande alkaloider), och jag ska aldrig säga aldrig men nu känns det bra att pausa från denna magiska östafrikanska rostade böna.

Och alkohol, tja… under många långa år, från ca 19-32 års ålder, så drack jag inte alls något, och sedan dess har det inte heller varit mängder, men ändå mer än vad som är bra för mig kroppslig, och inte minst själsligt. Och själv känner jag att råkostens klara renhet och alkoholens dunkla tyngd är svåra att sammanföra. Det behagliga ruset  och viners och mörka ölsorters förtjusande (reklamunderstödda) förföriskhet till trots. Råkostens basiska effekt och riktiga och ”mjukare” alkaloider i frukt och liknande minskar dessutom min kropps vilja att få tillfälliga kickar av  den nämnda  stimulantian kaffe, alkohol och nikotin. Ja, nu när jag ändå röjer (undan) mina ovanor så kan jag nämna att jag också lade snus på hyllan för några veckor sedan. Jag började snusa lite i somras av något skäl jag inet riktigt klurat ut, men även den (goda och rätt trevliga ska tilläggas, men ack så onyttiga) lasten är borta. För evigt har jag bestämt.

Det handlar nog om att sorg ger ett behov av lindring vilket ofta sockrig/kokt/fet/animalisk tröstmat (typ det mesta alla äter) liksom dessa förrädiska negativa alkaloider som ger en tillfällig alkalinitet (kan man säga så, eller är det svengelska… alltså basiskhet), och denna försämrade kost  genererar än mer sorg trots viss dämpande effekt, och så vidare i en nedåtgående spiral. Lätt att fastna i. Tror jag du som läser detta kanske har viss erfarenhet av, eller hur?

Pickenickande durranier

Så inte för att jag övergett råkost det senaste halvåret, men sedan i somras har jag haft lite tung energi och ätit mindre råkost och vad som varit höna och ägg i denna neggospiral är kanske onödigt att spekulera i. . Det har varit dagar och perioder av högrå kost och kraftfulla vibes, men allt för många avsteg, undantag och ovanor. Okej, nu låter detta mer och mer som en bikt – förlåt mig fader – med kvasireligiösa övertoner, men what-the-love, jag kanske fungerar så, lite mat-autistiskt, så att jag behöver tydliga gränser för mig själv, och det börjar jag inse. Jag mår bra av att avstå och definiera klart. För mig själv, alltså, och inte som en militant nyfrälst råvegansk übermensch som efter fem minuter med sin nya självvalda verklighetskarta vill pådyvla den på alla  och envar. Vissa gränser ger stor frihet. Att överlämna sig är att bjuda in Kraft.

Slånbär

En märklig sak, om jag nu ändå tar upp några av mitt inres vågrörelser, är att jag sedan i måndags – min nya nystart s a s – har känt av, det som jag tidigare benämt som råflödet, trots att jag inte varit helt rå (helt vegansk och mest rå men inte sisådär 95% rå som jag trodde var upphovet till den där magiska nästan psykedeliska – alltså i betydelsen: sinnesvidgande, själsöppnande – känslan). Det visar mig på att det antingen har att göra med: 1) vegansk kost 2) hög rå kost, någorlunda hög (kanske 75% utslaget på ett år) sedan mer än ett år (men med några ovan nämnda – och redan bortglömde och bortbiktade undantag), alltså en rå plattform som kickas igång av nya råkraft 3) eller, vilket jag alltmer börjar ana, själva beslutet som i sig leder till ett större flöde av magiska manifestationer och diverse lyckobringande endogena signalsubstanser i hjärnan. The Mind is the Matter, typ, although Raw is Queen.

Väl signad vare Du som läser detta och Det som läser detta igenom Dig, den du är, har varit och kan och kommer att bli, den du vill vara och inte vill vara, alla de som du är dig själv med och inte är bekväm med, allt det glädjerika likväl som tungt utmanande i Ditt liv. Signat vare också allt det där du aldrig kan sätta ord på, som kanske tangerat ditt medvetandes tavelram och inte alls kan placeras på din verklighetskarta men som lockar och gäckar dig att våga dig ut på okänd immatriell mark; ”oändligt är vårt stora äventyr” som Boye så välbekant avslutade sin magiska formel med.

Alvin spanar ut från vardagsrummet i vår nya lägenhet i Järna

Peace out och ha det bäst!

Ögat i glimten, tredje örats musikaliska dövhet och med tillåtande avhållsam lekfull nykterhet,

din medresenär på detta lilla korn i kosmos

Pierre

Ps. Njuter av Karamazovs relationsdrama, den själskvidande femte aposteln Bachs kantater, börjat på Hesses lilla självbiografiska bok ”Hemligheter”, övar små glimtar, börjat nörda in på Backgammon, och är inne i en seriös period där puppan börjar krackelera… Må världarna spricka!

Aloha!

En intervju med författaren till en av de absolut bästa böcker jag läst, Left in the dark.

Pierre