Människor!

Jag har nynnat på dvärgsången från filmatiseringen av Hobbiten under några månader nu. En lätt melankolisk melodislinga. Vissa dagar har jag satt just den sången på repitition i några timmar, och munter blir jag inte precis men det är meditativt. Och tilltalar mitt romantiska sinnelag.

Här är den märkligaste varianten av dvärgsången från The Hobbit jag funnit, sjungen av en rolig person med fantastisk röst som inte lätt placeras ålders- och könsmässigt, ej heller etniskt. Queerkorrekt och muntert. Blir glad av att se den.

Föredrar dock denna nedan, fast den är aningen för tillpoppad. Sedan finns det många andra underhållande varianter av sången, yotuba runt och kolla.

Allt gott, dvärgsslott!

Pierre

Planeten snurrar på och vi på den. Vi springer runt och leker upptagna tillsammans. Dagarna hopas och livet spelas ut. Nu är det vinter och vissa dagar har det känts som vår.

Sonen har bytt till en annan waldorfskola, Mariaskolan. Hustrun läser en andra termin på sin master i biologi. Sedan jag skrev här sist, så har jag själv djupdykt i kandidatuppsatsskrivandet och meddelar resultatet i länken här för den som känner sig hågad: Dödens lian som livlina. Nu läser jag Masterprogramet i Religionsbeteendevetenskap i Uppsala och tycker att det är väldigt spännande.

Ute i den stora världen så är väl allt som vanligt kan man tro. Lite vargjakt, här. Svarta blocket manifesterar sig uti Egypti land, där. Lite debatter om invandring, näthat och svenskhet, här. Geopolitiska pjäsomflyttningar och proxykrig i Syrien, Maghreb och Kongo, där. Typ.

Men snart är det vår, och då återkommer fåglar, leenden, livsglädje och kraften åter till våra karga breddgrader.

Livet är en vacker gåva, även när det gör ont.

Pierre

PS. Bloggen är under omstöpning. Ljus behöver smältas. Bitar behöver sättas samman. (D-)en veke behöver ta sin plats.

Jag har ett tag grunnat på vad jag egentligen kommit fram till under mina 40 år på denna planet.

Jag sammanfattar det som följer:

1) Allt är en lek, ett spel

2) Allt är större än vi kan förstå och ana

3) Vi har alla valt detta aktivt

4) Allt är precis som det ska vara

5) Kärlek (i sin vidaste betydelse) är Vägen (den praxis som fungerar)

6) Ingen av dessa sex punkter behöver vara sann

och Gud vet bäst… (tja, förhoppningsvis).

Tacksam för Livets stora gåva…

Höstglöd och glutenfritt bröd!
Pierre

Vad är viktigt i livet?

Var är jag på väg?

Var kommer jag ifrån?

Vilken är min viktigaste uppgift just nu?

Vad är det som livet vill visa mig dessa dagar?

Vilka frågor formar min vardag?

Frågor likt dessa bubblar upp emellanåt, och ställer Pierrepersonen mot väggen. Det är skönt att stå där, lite hastigt uppträngd mot Allvaret. Frågor som, kanske alltid, kan sammanfattas i Frågan med stort F (Vem är du?).

Denna fråga med sina delaspekter pockar på lite extra just nu. Jag har just tagit en paus från sex och ett halvt års heltidsarbete på en antroposofisk socialterapeutisk verksamhet, och ovissheten, en nästan kroppslig sådan bubblar upp inom mig som lika delar kreativitet och oro. En tillitskraft som dansar lite försiktigt med en rädslokraft. Och denna paus från ett vackert och fantastiskt arbete, men dock ett arbete, känns mest av allt otroligt skönt, men också lite härligt ovisst. Det är i det stora osäkra, ovissa, okända som utvecklingspotenitalen alltid ligger, och det är denna kraft som pockar på. Pierre, gå vidare! Våga vandra vidare.

Med den disposition jag för det mesta disponerar, en som nästan är intresserad av det mesta, är det viktigt att prioritera rätt. Och där är jag idag. Vad vill jag? Vad måste jag göra? Hur förvaltar jag min gåva? Vad ska jag göra den närmsta tiden, och vad ska jag sikta mot framöver? Jätteintressanta frågor.

Så ställd mot väggen ler jag. Åt min priviligierade situation. Lyckligt rusig över att leva här och nu, kunna ha friheten att välja livsväg mitt i livet.

Så vad prioriterar jag idag?

1. Att vara en närvarande, lekfull och ansvarsfull far och make

2. Att studera färdigt (kandidat nu i höst, och påbörja master i vår).

3. Starta något eller några företag med gröna ambitioner.

4. Skriva min bok.

5. Springa, träna aikido, simma, klättra.

6. Lära mig mer om politik och miljöpartiet.

7. Odla och återuppta några nära relationer till fina människor.

8. Fördjupa min andliga praxis (bön, meditation, fasta, medveten kost)

9. Lära känna något instrument bättre, och sjunga mer

10. Göra en studieplan över vilka språk jag vill fördjupa mig i (med urdu och arabiska som en god början).

11. Fördjupa min kunskap om fåglar och växter

12. Vandra, tälta, vara och leka utomhus

Personal Kanban är ett system jag tittar lite på just nu för att kunna urskilja och hantera detta och annat.

Livet är en vacker gåva.

Grön kraft och mossmagi,

Pierre

Septembermånadens klara krispighet börjar nedsänka sin höstliga välsignelse över oss Järnabor. Klorofylligheten dras tillbaka och färgsprakande jordfärger klär sobert vissa lövträd i eldiga skalor alltmer för varje dag.

Jag sitter och står mitt i livet, som en människa som hittills har levt i 40 år på denna planet. Om Gud så vill, så kanske minst lika många återstår, eller ännu fler. Midlife crisis coming? Nope. Mittilivetmöjligheter öppnar upp sig. Livet är vackert. Järna är en underbar ort. Sverige är fint land. Planeten är magisk. Människan är otrolig. Biosfären är överväldigande. Min vackra hustru och underbare son är fantastiska karaktärer som jag får interagera med i min vardag. Nöjlighetermöjligheter.

Tack-sam-het. En varm gemensam tacksägelse för livets alla gåvor.

Möjlig heter jag möter mig själv i allt jämt åter och åter igen när jag inser vad vi alla är. Typ.

“Pain is inevitable. Suffering is optional.”
― Haruki Murakami, What I Talk About When I Talk About Running
Cheers,

Pierre

Måste rekommendera ett väldigt intressant program i radions P1, Kulturradion om Människan och Maskinen.

Ett år har passerat utan att jag plitat ner något här. En behövlig paus för min del. Kommer nog omstöpa bloggen eller flytta fokus till en ny så småningom, men as for nu så fortsätter jag här ett tag.

Visar nedan några bilder från sommarens allra finaste semesterstund, en vecka i Abiskotrakten. Mest spännande var en vandring på fem dagar och fyra tältnätter. En oförglömlig och underbar upplevelse. Bland det mest förunderliga jag varit med om i livet hittills.

Inga radikala förändringar har inträffat i personens Pierres liv. Det jag kan nämna är att jag ska fortsätta studera i Uppsala till hösten, återigen gått med i miljöpartiet, experimenterat vidare med olika kostformer och formler, fortsatt att klura på vem eller vad det är som tittar ut genom mina ögon – egentligen. Typ.

Mest av allt är jag tacksam, för livets underbara resa, för min familj, min fina hemort Järna, för vårt vackra land Sverige, och vår vackra hemplanet Terra.

Cheers,

Pierre

Sensommar och vissa höstlika vindar.Blåbär, äpplen och växlande temperaturer.

Världen känns upp och ner och ändå – precis så som den ska. På globala, lokala och personliga scener uppträder drama och dynamik, och ändå finns det stillhet, klarhet och kärlek i allt detta förunderliga vi kallar liv. En film värd namnet, ömsom familjematiné och ömsom thriller, men ett skådespel likväl.

Igår testade jag att springa 17 km i femfingerskorna och är lite lagom träningsvärkad och mör idag. Min fina hustru återkommer imorgon från hennes fjällresa med sin biogeoklass och åker sedan iväg tre veckor till Västkusten och Tjärno för en marinbiologisk exkursion med samma klass. Ska bli så fint att återse den finaste kvinnan jag vet.

Nästa vecka börjar sonen i andra klass på Solvikskolan och min far, som varit på besök sedan i juni återvänder hem till Islamabad. Jag har semester några veckor till och ska använda tiden till löpning, skrivande och studier. Kanske hinner vi med att besöka vildmarkslägret Urvision i nästa vecka.

Njuter av att äta chiagröt på morgonen, och min far har lagat en utsökt dhal med glutenfri roti som har väckt fina kulinariska minnen.

Var med sonen och min syster Fatima på Urkult förra helgen dit jag åkte med kontrabuss. Väldigt trevlig festival och en mysig busstur.

Bloggandet har stått still, medan livet tickat på, och detta kan väl sägas vara en statusuppdatering av något egobloggande slag. Men så är det ibland, energin behöver riktas inåt. Till de kanske mest väsentliga rymderna där innanför och till vardagens små vackra göromål. Nedan några scener från sommaren.

Välsignelser, kraft och kärlek önskar jag Dig som läser detta.

Allt gott – nu och alltid!

Pierre

Om nu verkligheten spricker, om nu sprickligheten värker, vill jag dansa, dansa, dansa, dansa en gång till. Om nu livet det gör ont, om nu smärtan skänker liv, vill jag sjunga, sjunga, sjunga vad jag vill.

Människosjäl som reser hem till Havet som är hemma, sjunger sånger om sin glädje och att alls få finnas till. Melodin om våra känslor, våra tankar, våran vilja, våran längtan efter fjärilen som väcks ur insnärjd sömn.

Vi är hemma när vi flyger full av frihet, färg och framtid, samtid, dåtid, rörs ihop när nu vi minns vilka vi är. Flaxa loss små stora själar på vår färd tillbaka åter, där vi varit, kommer vara, och är i magiskt nu.

Stora moder, store fader vaka med oss när vi vågar ta det modsprång som vi väntat med en allt för långer stund. Ut ur drömmen vill vi vakna, le och skratta; kom tillbaka! Du var aldrig vilse och är hel och vacker som du är.

Denna visa dans vi leker är en vers vi känner väl, kommer åter i en evig rytm som är med oss hack i häl. Så, vem är du bakom slöjan? Bakom masken lever hoppet. Minns du nu varför du kom hit och spela med en omgång till?

Pusselbitar skapar mönster, möten upplöser en knut; vi kan ana, viska, vårda som en hemlighet vi har. Ja, hellre sjunga, dansa, skratta som det vore sista versen; vi är hemma, hemma, hemma, och allt är faktiskt bra.

Om nu verkligheten spricker, om nu sprickligheten värker, du har aldrig varit vilse, hemma det är här. Om nu livet det gör ont, om nu smärtan skänker liv, vill jag sjunga, sjunga, sjunga, du är vacker som du är.

Ja, det var fint att lyssna till och titta på Benjamin Smythe (tack ni som tog hit honom). Jag var bara där en kort  timme under onsdagskvällen då tåget hem till Järna väntade. Men tillräckligt för att liva upp min själ en aning.  Svårt att sammanfatta vad han sa och inte. Det var nog hans energi som förmedlade mer än orden tror jag. Jag kände mig märkligt klar innan, under och efter jag träffat honom. Lugn, glad, lite skruvad – en stark känsla av att allt är ett humoristiskt och vackert Spel.

Här hemma fortsätter springglädjen med femfingarna (som nu fått många nya modeller). Barfotalöpning har nyligen uppmärksammats i dels P1 och i de stora morgontidningarna DN och SvD i hufvudstaden, och GP i staden där nere, vad den nu heter.

Så himla kul. Ska faktiskt ut nu efter att detta knappats ner på tangentbordet.

Annars så läser jag mycket nu, mest om islam och om copingstrategi. Sedan lyssnar jag på poddcaster (kan särskilt rekommendera Jeremy Rifkin om empatisk civilisation, eller något helt annat:  Alexander Bard om pragmatismen, eller Timbroseminariet om medborgarskap som hade en hel del kloka och angelägna tankar).

Finns så mycket att lära, läsa, lyssna på. Man kan lätt bli snurrig av mångfalden i ideologier, religioner, tankesystem, vetenskaper och discipliner. Eller så kan man se allt detta som ett vackert – ibland aningen knasigt – uttryck för det mänskliga dramat. Är allt egalt, nej alls inte från vår faktiska, materiell-själsliga och personliga disposition, även om det på ett djupare plan kan vara en dröm alltsammans.

Så personen Pierre gillar (och har inte Facebook omvandlat ordet gillar till något nytt och lite märkligt?) det som är viktigt och det som fungerar, både på det personliga planet och som mänskligt kollektiv. Är jag på det klara med vad det är? Nja. Det är en pågående process. Svar finns, men de blir lätt lärorik färskvara när verklighetshorisonten mognat, expanderat och förändrats sig ett halvår senare. Förändringen är kanske konstansen här, och viljan att gå vidare. Vidare hem.

Här kan man nätbläddra lite i Rifkins bok, och nedan glutta lite på en video som tar upp en del av hans tankar.

Våga ha det bäst!

Nässelkraft, sprakande glädje och klorofyllkickar!

Pierre

Tiden går – till synes. Livet tickar på – verkar det som. Saker händer – tror vi. Sakernas tillstånd upplevs ofta genom emotionernas bergochdalbana – känns det som. Och nu är det de sista vackra dagarna av maj – har vi kommit överens om.

Skogen sprakar av liv. Om några veckor har alla de skilda gröna nyanserna jämnats ut något, men ännu kysser grönskans variation våra näthinnor ömt.

Jag går på skogsstigen med min högt älskade fru. Vi samtalar om livet, om studierna, och barn och framtid. Och plockar kärleksört, nässlor, älgört, svartvinbärsblad, undersöker humleblomster och ängsull och lyssnar uppmärksamt på korparnas knarr.

Alvin har haft 8-årskalas och bostadsområdet har haft städ och fixardag. Socialt gemyt.

Sedan jag sist skrev på bloggen har lite mer än en månad gått. Har hunnit reflektera och omvärdera en del synpunkter, åsikter och tyckanden. Granskat dem och funderat på om de är hållbara, relevanta och viktiga eller bara ytterligare tankerasterkluster som onödig psykisk barlast. Det gäller bland annat tankar (med tillhörande känslor) kring demokrati, representativ parlamentarism, föräldraskap, kulturkrockar, kulturgränser, islam, civilisation, miljöpartiet, konservatism, anarkism, anställning vs. egenföretagande, giftermål med mera. Denna process är inte ny och kommer – och måste, tror jag – fortsätta i mig, men den senaste månaden har jag tagit itu med egna föreställningar, självpåtagna eller inprogrammerade, sedan tidigt, och insett att en del tankar faktiskt varit aningen omogna och reaktiva. Inte gagnat min verklighetshorisont helt enkelt.

Jag har också iakttagit att just under denna period då jag funderat mycket kring  generella och specifika väldigt värdsliga spörsmål, så har min andliga glöd tonats ned per automatik, som om maya tränger ut nästan allt annat när jag dyker ner i henne. Så behöver det ju inte vara, och tidvis har det kunnat kombinerats, men nu är det nästan som olja och vatten. Och min sjöfågelklibbiga själ börjar törsta efter en mayansk oljesanering.

Kanske kommer det ikväll då jag ska åka och lyssna till excentrikern, den lite smått galne och härlige Benjamin Smythe (som suttit med sin skylt i Stockholm ett tag och) som talar i Gamla Stan.

Ora et labora. Khalwat dar anjuman. I, men inte av världen. Yes we can. Typ.

Majmånads mayamegin mästrar magiskt maken motvalls mot målet, märkligt mår mitt medvetandes magus makalöst majestätiskt.

Allting vilar i trygg famn och hamn.

Välsignad är du som läser detta, nu och alltid.

Kär lek och rå kraft!

Pierre

- som njuter av en kraftfull jos av nässlor, grape, apelsin, blekselleri, ingefära.

Ett stort glas källvatten från Tullgarnskällan och en banan, och livet känns komplett.

Min underbare son

Alvin spelar DS insvept i pashtunsk yllefilt från Swat i nordvästra Pakistan

Våren är underbar, och med den så får jag oftast pollenallergi som emellanåt slår ut det mesta av mina funktioner under en tid. Min lekamen uppfattar det nog som en rätt ansträngande period, men ändå skönt att känna kontrasterna i livet. Hälsan tiger still, som det ju heter. De pollen som florerar just nu är nog al och eller sälg som sprider sina små luftburna frön omkring sig.

Märkligt det där egentligen, att många av oss i världens mest moderna land är så allergiska mot träd, gräs och annat. En slags livets nutidsironiska påminnelse om något vi kanske bör grunna lite på; vad är det vi håller på med egentligen. Sverige 2.0, glatt på ytan och lite sorgset på djupet. Allergierna säger något. Vad vet jag inte. Säkert olika till alla och envar som vågar lyssna, men på något slags gemensamt – och kanske klurigt -  tema. Prosit Sverige!

Paddus plattus plattus

...niger och säger att nu är det vår.

Inmundigade en stark jos gjord på äpplen, rödbetor, blekselleri och ingefära nu under eftermiddagen. Jisses, vilken kraftbrygd!

Och nyligen drack vi chokladdryck av kakao mixat med vatten, hampafrön, honung och vaniljpulver. En favoritdryck för min laktoskänslige son, och han chokladddrycksdiggande föräldrar förstås.

Ettagluttare på väg hem från Sveriges kanske mysigaste skola

Talade just med en av mina fastrar i Lahore vars kropp inte mår så bra. Bodde hos henne under 10 månader 1990. En fin och underbar faster som ofta pressade  mig knallröd morotssaft när jag satt där på hustaket i Pakistan som 18-åring och funderade över detta märkliga drama som vi kallar livet. Underbart att höra hennes röst igen efter alla dessa år. Livet är sällsamt, och skört.

Ha det underbart!

Vårkraft, nysflingor, prosit och inifrånut-medvetenhet!

Er medresenär,

Pierre

Just nu så saknar jag Tage Lindbom, en gammal herre jag lärde känna 1996 och som jag träffade rätt ofta, ibland varannan vecka, fram till 2001.

Han gick över tröskeln för snart tio år sedan. Och i mitten av augusti 2001, en månad innan Tages död, så tog han mina och Marias, min blivande frus, händer i sina skröpliga händer och lade dem på varandra där på sängen på Stockholms sjukhem och välsignade vårt äktenskap. Då skulle vi gifta oss (enligt islamisk sed) drygt två veckor senare.

Några timmar efter hans död fick jag ett samtal från Tomas, hans son, som meddelade att hans far nu gått bort. Jag åkte till Stockholms sjukhem och tvättade hans kropp och förättade en enkel bön över hans själ tillsammans med en vän, och kände att Tage, han var inte kvar, det här var bara ett skal. Flera år senare kom tårarna och den intensiva saknaden efter det som kom att bli en slags mentor och farfarsgestalt under några år i mitt liv.

Min son fick heta Tage i andranamn. Tack Tage för det du gav. I höst ska jag besöka din grav.

Den gamle och Tiden

******

Här är ett stycke ur Tage Lindboms opublicerade bok Ljus i mörkret. Tage skriver om den tyske ontologiske kartografen och filosofen Heidegger.

”Kort sagt: det krävs en filosofi, gestaltad som den tankedräkt, vari varandet i sin historicitet gestaltas som ett medvetande fram till vardandets port. Det krävs en filosofi, som i det mänskliga medvetandet kan upplevas som verklighetsbekräftande.

Det är tysken Martin Heidegger, som ger oss denna filosofi. Som utgångspunkt griper han tillbaka till grekernas ontologi: varat såsom det allmännaste av alla begrepp är den ”grund”, på vilken allt vilar, och över varat finns ingenting. Varat är en horisontalitet, som utesluter såväl himmel som helvete. Varat är ett väsen, och på denna väsensgrund vilar vår jordiska tillvaro. Det vi kallar tillvaro är vårt existerande, vårt profana liv. Har då vår tillvaro, vår existens, någon ”mening”? Ja, svarar Heidegger, och denna är det tidsliga. Även om vi ej förmår att fatta vår tillvaros väsen, varat, kan vi dock uppleva det som tid: tiden är ett fenomen, som är roten till all vår kunskap om tillvarons problem, ty det är i tiden, som vi kan urskilja allt det som tillvaron uppenbarar, ”regionerna”, som Heidegger kallar dem. Vi är liksom nedsänkta i det tidsliga, vårt liv är ett tidsflöde, och därför innebär ”meningen” med vårt liv en ständig föränderlighet.

När kommer människan in i bilden – och hur? Heidegger säger: genom talet, det talade ordet. Men detta av människan talade ord är ej att fatta abstrakt, det är förbundet med det som människan skådar, upplever. Det är ej fråga om huruvida detta av människan observerade och genom talet benämnda är sant eller falskt, nej, vad som sker är att det sedda och benämnda tinget är upptäckt, upplyft ur det fördolda och bringat i dagen, alltså ett inträdande i existensen. Det falska blir då att ej bringa i dagen, att dölja. Det sanna är att förnimma, att varsebliva, att bringa i dagen.

Vi möter här i korthet Heideggers existentialism. Varat är och förblir ett dolt väsen, men genom det mänskliga varseblivandet, skådandet, genom talet som tilltal träder fenomenvärlden, sakvärlden fram som verklighet. Vi har därmed en kunskap om varandet, därför att det uppenbarar sig som fenomen. Men bortom denna verkliga fenomenvärld finns det ofattbara ”väsen” som heter varat och, säger Heidegger, vi står inför en horisont, som skiljer dessa båda åt.

Vi har sanningen genom att vi förnimmer och varsebliver och bringar saker i dagen. Därmed lever vi i en fenomenvärld, en sakvärld och denna är verklig. Har vi därmed nått vår högsta medvetandeform? Nej, svarar Heidegger, högre än verkligheten är det möjliga. Ty att rätt fatta den fenomenologi, som Heidegger förkunnar, är att uppfatta den som möjlighet. Det är här vi möter hans antropologi, hans uppfattning om det mänskliga.

Världen förklaras vara evig, och det vi kallar fenomenvärlden är därmed såsom ett varande i världen, ”In-der-Welt-sein”, också av evighet. Hur skall då jag såsom deltagande i denna tillvaro uppfattas? Är jag en klart avgränsad personlig substans i denna sakvärld? Detta avvisar Heidegger. Då existensen är ett enda oavbrutet tidsflöde, deltager också mitt ”jag” i detta flöde, och detta ”jag” är därför ej avskilt från exempelvis ”andra”, ”medmänniskor”. Allt är ett existentiellt flöde och eftersom vi är förenade med detta flöde har också ”jag” obegränsade tillträden till det existentiella. Det är här det Heidegger kallar det möjliga håller sitt inträde. Tillvaron är ”min”, men tillvaron är – just genom tidsflödet – samtidigt varandets möjligheter, till vilka ”jag” har en fri tillgång. Mitt jag är därför inte att fatta som ett hjälplöst element i det existentiella flödet, ”jaget” kan i denna värld av möjligheter välja. Det finns alltså i denna fenomenvärld ett viljeliv, som står till människans förfogande.

Heideggers filosofi uttrycker en subjektivism även om den vilar i ett pseudo-metafysiskt väsen, varat, och tiden som en evig rörelse. Varandet är en subjektiv slutenhet, framburen av tiden som en rörelse, ett existentiellt ”själv”, som ej vet av någon objektiv dualitet och distans och normativitet. I denna endimensionella subjektivism utplånas alla gränser mellan ett ”jag” och ett ”du”, mellan varandet och ett personligt medvetande. När vi frågar oss ”vem” människan är, kan vi lika gärna fråga oss vad varandet är, säger Heidegger, ty mellan dessa råder en existentiell gemenskap. Detsamma gäller också ”de andra”, ”medmänniskorna”: de är ej att fatta som personligheter, som står omkring mig, de är endast att fatta som modaliteter av existensen själv. Jag är alltid ”med” i världen – även om jag är ensam. ”De andra” är ingen särskild person, ty vem som helst kan företräda vem som helst. Der Andere ist eine Doublette, säger Heidegger. Vi är alltså som människor utbytbara, det är den slutsats vi kan draga av Heideggers antropologi.

Denna utbytbarhet har en oundviklig följd: Heidegger blir en förkunnare av det egalitära evangeliet. Ty när allt och alla är utbytbara, finns inte längre någon möjlighet att upphöja en människa. Varje rangställning blir i tysthet undanskaffad (”der Vorrang wird geräuschlos niedergehalten”).

Heidegger hyser ett djupt förakt för psykologi och psykiska fenomen. Emellertid inför han själv ett psykiskt begrepp, fruktan. Vari består denna och var han den sitt upphov? Det är självfallet ingenting, som kommer från en yttre makt, det är ej heller förbundet med något ont, som hotar det existentiella spelet. Nej, fruktan, säger Heidegger, består däri, att tillvaron möter sig själv som en slumrande möjlighet, ty det är blott varandet, som kan frukta, känna ångest inför sig själv. Men vad är det då, som framkallar ångesten? Heidegger svarar: i ångesten finns en hemlöshet, rotlöshet, Nicht-Zuhause-sein.

Vi står här inför en sårbarhet, en hjälplöshet, som Heidegger blottlägger. Människan har inga skyddsnät, hon träder så att säga direkt in i existensen, in i tidsflödet. Det finns i denna tillvaro ingenting, som är högre, ingenting som erbjuder stöd och jämvikt. Människan möter bara sig själv och detta hennes själv är ingenting annat än en delaktighet i en tillvarons totala subjektivism. Därför är människan rotlös, hemlös, hennes tillvaro saknar varje mening.

Tillvaron vore lättare, kan det tyckas, att uthärda som ett mekaniskt förlopp, men, hävdar Heidegger, tillvaron är också ”besjälad”, människan inträder i ett medvetenhetstillstånd, som han beskriver som ett tyst ropande, som stiger upp ur existensen själv men uppfattas och mottages av människan, som då bringas till faktiskt handlande, till att träda fram som ett ”utkast”, sich entwerfen. Vi ställs nu inför existensen med alla dess ändlösa möjligheter till val, och detta blir det skräckfyllda möte, som fyller oss med en existentiell ångest.

Detta tysta rop betyder att tillvaron anropar sig själv – och därmed oss – och det uttrycker en medvetenhet, en ångestens medvetenhet, som därmed också människan blir delaktig av. Medvetenheten, Heideggers Gewissen, kan också översättas som samvete, men detta innebär på intet sätt att människan skulle ge uttryck åt ett individuellt ansvarsbärande samvete. Ingenting är mer främmande för Heidegger än att vi här skulle äga en vägvisare till det goda och en möjlighet att bortvälja det onda. Detta avvisar Heidegger som fariseism. Ont och gott finns inte i denna existentiella värld, medvetenheten eller samvetet uppenbarar endast tillvarons rop till sig själv – och till oss.

Heidegger berövar tillvaron varje moralisk substans, och när han inför begreppet skuld, har detta ingen som helst etisk innebörd. Skulden är liksom allt annat ett existentiellt begrepp: varandet står i skuld hos varat, och därför blir tillvaron bärare av skuld. Därmed är också människan i sitt medvetenhetstillstånd bärare av en skuld, som ingalunda blir en följd av ett handlande utan som endast uttrycker ett existentiellt förhållande före allt handlande, en skuld till det egna ”väsendet”, till sitt eget vara. Skulden är alltså ingenting, som människan kan avbörda sig, befria sig ifrån. Människan blir ”bärare” av en skuld som finns i den existentiella evigheten.

Till slut: vad är då sanningen? Det klassiskt antika svaret är: överensstämmelsen mellan föreställningen och föreställningens föremål. Så har vi trott i två och ett halvt årtusende, men Heidegger har ett annat svar. För honom finns ingen dualitet, för honom finns blott ett på ”väsensgrunden”, på varat vilande varande, en existentialitet, och människan bär fram sanningen, när hon genom ordet, genom sitt tal upptäcker detta varande och lyfter fram det ur det fördolda och till ett medvetande. Nu framträder varandet som verklighet och genom vår utsago, genom talet, ordet, visar varandet upp sig självt såsom sanning.

Sanningen är ingenting vi skall ”förutsätta”, eftersom sanningen är vår benämning på varandet självt, och i varandet lever vi ”med och i” sanningen. Därför är sanningen inte något som skall ”bevisas” lika litet som ”vederläggas”. Heideggers tillvaro är i sin totala subjektivitet en motsägelselöshet, där ingen distans finns mellan exempelvis ett ”jag” och dess ”föremål”. I denna subjektivistiska tillvaro utan distan och utan dualitet säger Heidegger sammanfattningsvis att sanningen ingenting annat är än upptäckandet av varandet, das Entdecken des Seienden.

Mot detta filosofiska system kan givetvis invändningar resas. Även Heidegger är nödsakad att postulera för att få den filosofiska ekvationen att gå ihop. Han måste postulera en existentiell evighet och en med denna förbunden, i tiden vilande evig föränderlighet, men han måste också postulera ett, som han säger, ”ekstatiskt” tillstånd utanför det existentiella, utanför fenomenvärlden: varat. När han kallar detta vara ”transcendent”, innebär detta endast ett terminologiskt lån och ingen eftergift åt en högre verklighet.

Vidare kan det finnas skäl att fråga varifrån tillvaron hämtar de medvetenhetsupplevelser, som stiger fram som rop, som vilja, som maning till handlande, som ångest, skuld, ty i hela Heideggers filosofi löper liksom en parallellitet mellan det fenomenologiska och medvetandet, som möjliggör att denna fenomenvärld är beskrivbar. Men det som gör att Martin Heidegger främst genom sitt arbete Sein und Zeit (1927) framstår som det tjugonde århundradets främste tänkare, är inte hållfastheten i ett filosofiskt system. Det väsentliga är att han som ingen annan ger en total, föregripande beskrivning av århundradets västerländska utveckling, en beskrivning, som ges ej blott i det akademiska filosoferandets strikta former utan också blir fattbart, när de symboliska konturerna träder fram.

Den fullkomliga valfriheten framträder som en gåva – men också som ett nödtvång – i en fenomenvärld, där vi är ”nedsänkta” i ett existentiellt flöde, vars enda konstitutionella form är den kybernetiska jämlikheten. I detta flöde finns ingen moralisk substans, ty varandet, existensen, fenomenvärlden känner intet gott eller ont, och i varandets tidsflöde förintas det som finns kvar av Guds skapelseordning. Heidegger döljer här inte vad som är hans filosofis ”mening”: talet om de eviga sanningarna är ett nonsens, som hör till de ännu icke radikalt utdrivna resterna av kristen teologi. Heideggers existentiella flöde är endast ett annat ord för sekularisering.

Om den totala valfriheten är den ”gåva”, som denna existentialistiska medvetenhet skänker oss i en normlös värld, får den existentialistiska utbytbarheten av allt mänskligt – och detta mänskliga som ”nedsänkt i flödet” – en logisk följd: den totala jämlikheten eller, negativt uttryckt, frånvaron av varje upphöjdhet. Friheten och jämlikheten blir i det tillstånd Heidegger beskriver inte längre element i en antropologi, i ett ”lärosystem” eller en ”åskådning”, de är ingenting annat än Seinsmodi, modaliteter i varandets eviga flöde.

Men makten? Är inte människan tillvarons suverän? Meningslösheten ligger redan i frågan. Vi skulle kunna säga att Martin Heidegger kröner sitt verk genom att förinta de sekellånga drömmarna om en profan mänsklig allmakt i en profan jordisk ordning. Den heideggerska existentialismen är Människorikets filosofi, men den innebär samtidigt ett medvetandegörande av ett tillstånd, vari Människoriket är i färd med att förinta sig själv. Till detta kan vi foga det allra viktigaste av allt vad denna filosofi ger vittnesbörd om: profaniteten, utmynnande i den totala gudlösheten, möter endast sin egen nihilism.”

Khamush…

Allt är.

/Pierre

Nymånens skärva tronar över en vacker vårkvällshimmel. Alpollen och allergi påminner mig om att jag har en kropp.

Jag känner mig lycklig över att kunna uppleva ännu en vår på denna vackra planet och i vårt underbara land. Tack.

Järnaskog i mars

Liv, du sällsamma gåva. Död, du inväntande tröskel.

2011 är för mig återkopplingens, försoningens, urskiljandets och transformationens år.

Tillit, tålamod, tröst och tro,

Pierre

Sverige, det vackra gamla konungariket Sverige, det vaknar så sakta till liv. Folk ler utan att misstänkliggöras. Barn leker än mer utomhus. Flyttfåglar i sträck ovan våra solbelysta huvuden. Stockholm bubblar och brusar. Min vackra lilla ort Järna vaknar och ruskar av sig en smärre fimbulvinter. Det känns i luften och själen ler.

Tussilago, blåsippa, transträck, padda.

Grussopandet, kontaktskapandet, ut-ur-idet-andet, skolbarnshämtandet.
Arbetandet, nysandet, råkostmatandet, skrivandet, pluggandet, uppsatsandet.
Ny..y..y..ys..tcho!-andet, drömmandet, uppvaknandet, steinerandet.

Vår vår är också er.

Jag njuter av att ha fel. Göra om. Gå tillbaka. Börja om. Längta tillbaka till framtiden som redan är.

Allt är som det ska vara. Livet är en underbar gåva.

Den som läser detta är redan hemma. Och har aldrig varit någon annanstans.

Civilisation. Vildhet. Tradition. Uppbrott. Allt är hemma. Våren är nu.

Skål, vackra varelser!

Skör kraftfullhet och bräcklig stadga!

Gören detta under ständig åkallan och bön, så att I alltjämt bedjen i Anden och fördenskull vaken, under ständig uthållighet och ständig bön för alla de heliga.

/Pierre

Våren är i antågande.Knoppar, snödroppar, koltrastsång.

Fullmånen på lördag är speciell, månen är tydligen närmare jorden än på 18 år, och på måndag är det vårdagjämning.

Alvin och Maria på vårutflykt

Här hemma äter min ljuva maka mycket råkost, och jag och sonen paleokost med mycket råkost. Har ett tag känt att min kropp velat ha ägg, kött och fisk. Ska äta en del fisk och kött ett tag för att minska det fram emot sommaren och köra en vegansk råkost under sommarmånaderna.

Nej, jag är inte trogen någon speciell kost varken råkost, stenålderskost eller annat, utan prövar mig sakta fram. Vad mår min kropp bra av, vad är hållbart i längden, vad har jag råd att äta, hur mycket och när ska jag äta. Detta egna experiment kommer nog ta några år. Hittills har råkosten givit mig allra mest, tätt följt av paleo/stenålderskost. Eller faktiskt: det råkosten givit mig har mera närt min själ, och paleo har -  hitills  – känts bäst för min kropp. Det finns som sagt många råkostvarianter och i sommar tänkte jag testa 80/10/10-sättet att äta på några veckor.

Tidigare tankar om att helt ge upp animalier har jag insett var en ambition min kropp inte höll med om. Kanske har jag inte funnit rätt fett/protein/kolhydrat-balans, och rätt variant av råkost än. Kanske ger jag upp animalier på sikt. För närvarande håller jag möjligheterna att kunna göra tvärtom, byta och variera öppna, någon slags flexitarian kanske med många fönster öppna och med en del korsdrag.

Åt enligt paleokostens riktlinjer några år innan jag mötte råkostens transformativa kraft, och läser nu en del om det åter igen. Främst Rob Wolfs bok The Paleo Solution, han har intressanta poddcaster också (som nog intresserar många som inte själva äter animalier för att de är så innehållsrika och redovisar forskningsresultat inom kost och hälsa).

Till lunch idag åt jag min vackra hustrus underbara bovetegröt (blötlagt helt bovete, blötlagda solroskärnor och dadlar och kokosfett) med kiwi och banan. Otroligt gott.

Må du som läser detta ha en välsignad vår, en lärorik dag och rätt prioriteringar!

Kär lek och råkraft!

Pierre