Hemlighetsfullt det gamla, som bevarats
Med egenvara, som på nytt har uppstått
Nu i det inre känner sig få liv:
Världskrafter skall det väckande
Ingjuta i min levnads yttre verk
Och vardande mig prägla in i varat.
Rudolf Steiner
27 november, 2010 den 12:35 (Tankespråk)
2 november, 2010 den 12:31 (Tankar, Tankespråk, Vardagshorisontens magi)
Fina vackra människosjälar!
Min hustru är bortrest en vecka på exkursion på Tjärnö (vid Kosteröarna, strax söder om Norge) med sin biologiklass. Underbart att vara tillsammans och lika underbart att ta en paus från varandra ett tag. Man hittar liksom tillbaka till sin egen energibubbla, och det är skönt. För sonen är det höstlov en vecka så han får hänga med mig på dagar och kvällar.
Till frukost en god och enkel rårätt: blötlagda bovetefrön, blötlagda solroskärnor, blötlagda dadlar. Sköljer sedan bovetet och solroskärnorna noga, och häller dem i en mixer tillsammans med dadlarna och vattnet de är blötlagda i, och mixar. Här kan man ta i vaniljpulver, kardemumma, kanel, mesquite eller liknande. Detta serveras med bär och frukt. Imorse med mango och blåbär.
*****
Ur andedjupen ljuset
Solartat strävar utåt:
Det blir till viljekraft i livet
Och lyser in i sinnesdunkel,
För att förlösa krafter,
Som låter skaparmakter mogna
I mänskoverk ur själens drift.
Rudolf Steiner
*****
Världen snurrar på. Livet fortsätter. Allt har sin gång. Vi har full frihet och allt är redan skrivet på samma gång. Alla berättelser och kartor är just det. I djupet: stor stillhet och glädje. På ytan: ömsom vågkluck och tsunamivarning. Iakttar denna roll, personen Pierre, som lever det han ser som sitt liv. Personliga Persson: ”och det var ju bra det”. Vi äter, sover, pratar, tänker, leker, arbetar, socialiserar, rör på oss, fixar och trixar, knyter knutar, löser knutar. Denna relativt hårlösa apa med människojäl som leker herre på täppan på sin hemplanet söker. Söker något på tusen och ett olika sätt som ändå i grunden är ett och samma sök-ande. Finn ande och du känner dig själv. Gnothi Seauton!
Finnandet söker. Sökaren fann. Frågorna kommer, och svaren försvann. Allting är över, allt är ett under. Livets mirakel, finns ingen blunder. Det är nu skrivet, men inte i sten. Du har din frihet, bortom ödets men. Allting är möjligt, för kraften är din. Du höjer svärdet och manar draken tillbaka in. Skuggorna ruvar, men elden förtär. Brinn nu Ande, brinn nu, som om du faktiskt vore den där, personen Pierre.
Ora et labora. Bedjen oavlåtligen.
Vem ber, egentligen? Och spelar Det någon roll?
Du är precis där du ska vara, och kan bege dig vart du vill. Alla vägar leder Tillbaka. Förr eller förr eller förr eller sannare.
Skör och stark, sorgsen och glädjefylld, konservativ och anarkist, bofast och nomad, civiliserad och vild.
Och det är bra.
Tack oändliga Kraft för livets vackra gåva, tack för dess törnesnår och dess klara spår, tack för dess skuggor och för dess ljus, tack för dess tyngd och för dess lätthet. Och mest av allt tack för denna frihet att alltid själv kunna välja. Eller i alla fall tro att jag kan välja. Hur det nu än är, är inte så viktigt. Tack för att allting vilar i Dig. Tack för denna relation. Oavsett, om det ytterst är du som ber och riktar tack till Dig själv, eller inte. Allt vilar i Det som är, bortom ord och föreställningar. Du tar emot, även om det tar emot.
Wa la dhikrullahi akbar
Pierre
*****
Höstens dagar
Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund…
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden…
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla…
Edith Södergran
*****
24 september, 2010 den 00:02 (Tankespråk)
Tags: Rudolf Steiner
Sig själv blir själen varse
I ständig daning av sig själv;
Världsanden strävar vidare
I självförståelse belivad
Och skapar så ur själens dunkel
Självsinnets viljefrukt.
******

Die große Holzskulptur
******
Jag får nu tillhöra mig själv,
Lysande sprida inre ljus
I rummets och i tidens mörker.
Till sömns går nu naturens väsen,
Själsdjupen måste vaka
Och vakna bära solens glöd
I kalla vinterflöden.
Rudolf Steiner
9 september, 2010 den 22:19 (Tankespråk)

Höstlikt nu dämpas ner
Sinnenas tjusningssträvan;
I ljusets uppenbarelser
Blandar sig dimmans dunkla slöjor.
Jag själv i rummets vidder
Ser höstens vintersömn.
Åt mig har sommaren
Gett hän sig själv.
Rudolf Steiner
17 maj, 2010 den 12:30 (Tankespråk)
Tags: antroposofi, Rudolf Steiner
Ur egenvarat har det uppstått,
Mitt själv och finner sig
Som uppenbarelse av världen
I tidens och i rummets krafter;
Och världen visar mig i allt
Såsom gudomlig urbild
Min egen avbilds sanning.
10 november, 2009 den 12:30 (Tankespråk)
Tags: Rudolf Steiner