RAW 'n WILD

Underbara högt värderade människosjälar!

Dessa två veckor som passerat sedan jag satt vid tangentbordet och skrev har nog varit några av de mest betydelsefulla i mitt hittillsvarande 37-åriga liv. Ändå har jag svårt att sätta fingret på exakt var i detta särskiljande består. Jag kan bara iaktta och förundras över det sällsamma i att vara en människa som lever på jorden just nu, och det otroligt häftiga i att vara just Pierre. Det som iakttar mig själv, det medvetande som har känslor, har tankar, har en kropp, har behov och har en vilja, som har familj, jobb, barn och intressen, men som inte är dem utan bara är. Det stora medvetande som kanske är det som tittar ut genom alla våra ögon, men som just i detta fall har landat i en Pierreupplevelse.

Den betraktaren har iakttagit Pierre:

när han haft förtroliga samtal; mött sin själskamrat på större djup än någonsin; bejaka den energimässiga extasen i kroppslig närhet fri från skuld och skamkänslor från en sexualskeptisk uppväxt; fått och givit oxotycindoser; myst av att vara med på en otroligt fin råkostvegansk fest tillsammans med sin underbare sexåring som just tappat sin högra framtand; sjunga transinducerande glädjerika sånger i en Saab9000 med två vackra bröder på väg från Småland till Järna en lördag; deltaga i ett samtal om antroposofiska mediciners potentiering och tankar om en magisk förståelse av livets byggstenar med den antroposofiske alkemisten och Weledaanknutna klarseende 75-årige herren Ragnar Wiedersheim-Paul ute på Vårdinge folkhögskola;

känt sjukdom och magknas tangera utan att riktigt bryta ut; ströva runt i skog; haft klump i halsen av utmattning; njutit av skön efterlängtad sömn; haft klara stunder; åkt inre berg-och-dal-bana i meditativa landskap; inse hur värdefullt det är att vara människa och deltaga i denna subtila och lekfulla matris som vi kallar Liv; vila i att allt är som det ska vara.

Hybris och ego i all vanära, och ärligt talat,  är det inte det helt egosnurriga detta handlar om:

jag njuter av att vara jag, och tycker att samvaron med Pierre är det mest intressanta mötet någonsin med den mest spännande människan någonsin. Givetvis också den enda människa Jag kan lära känna lite närmare.

Jantelagsnormerna i det kulturella program som kan kallas ”Modern svensk 1.0” ruckas något när jag vågar uttrycka min absoluta glädje över att vara nöjd med mig själv. Inte nöjd som i att inte utvecklas vidare och anta utmaningar av olika slag, utan nöjd som i att njuta av att just leva som Pierre här och nu och möta extas, vardag, lek, utmaningar, överflöd, sorg, glädje, rädslor, mod, klarhet och dunkel, Medvetenhetens urskiljande ljus och matrisprogrammens trolska hypnos. Allt det där som är mitt magiska liv just nu.

Jag njuter. Som en vacker måltid där smakerna utmanar till nya smakregister och upplevelser så att måltidens avslut redan fött fram nya horisonter jämfört med dem innan.

Tack gudomliga kära lek för Din och vår faderliga Jordkraft och moderliga Solljus skänkt mig dessa andetag på jorden. Ännu några dagar som människoerfarenhet.

Barn, lek, mat, värme, kyla, mat, sömn, dröm, minnen, glömska, nytribalistisk cirkelsamvaro, solitära stunder, ceremonier, läsande och skrivande av böcker, träd, datorer, sanning och illusion, ilska, besvikelse, förlåtande och tålamod.

Allt förändras. Jag gäspar och vaknar upp igen och igen. Låter mig kläs av lager på lager av ok som inte behöver bäras runt. Det allvarsamt lekfulla och lekfullt allvarliga dansar in mellan sprickorna i en uppdaterad programvara och jag ryser och rycker till i magisk metamorfos.

Begränsande ormskinn och virusbetyngd dysfuntionell mjukvara lämnas därhän när de nya formerna av varande träder fram.

Tillbaka till framtiden där stammarna återsamlas. Vi är de vi alltid har sökt. Känslan av att något alltid har saknats. Har varit glömsk över det jag egentligen aldrig har glömt innerst inne. Vi har alltid vandrat fram mellan världarna och lekt. Spelet är en lång vacker dans mellan polariteter där åminnelse och glömska virvlar runt i sin polska. Wa la dhikrullahi akbar.

Den senaste tiden har jag börjat ta till mig en herre som jag avfärdat som en löjeväckande reptil-alien-fixerad pratkvarn tidigare, men nu inser mig dela perspektiv med till stora delar, om än inte helt. Insett att det faktiskt inte handlar om rädslobaserad paranoia och en flykt, utan om att dissa kartor som döljer det faktiska landskapet och att David Icke, som han heter, med all sin dramaturgiska dynamik, ger en någorlunda klargörande och uppdaterad karta av idag. Det är inget landskap, utan en modig karta som kan abrogera kuvande och verkligt rädslobaserade kartor, avsiktligt ritade med felaktiga kompassriktningar av svartmagiskt merovingiska kryptokartografer. Ja, konspirationer finns och har alltid funnits. Det ligger antagligen nedlagt i det rätt destruktiva och knasiga mänskliga program vi har följt sedan tiotusen år ”Syfilisation 1.3”, you name it. Sedan kan man överdramatisera dem eller förneka dem; likväl som man kan projicera dem på sin egen oförmåga att reda ut livet och hänvisa till de andra i bästsämsta offermentalitet.

”There are two equal and opposite errors into which our race can fall about the devils. One is to disbelieve in their existence. The other is to believe, and to feel an excessive and unhealthy interest in them. They themselves are equally pleased by both errors and hail a materialist or a magician [svartmagiker alltså, min anm.] with the same delight.”
- C.S. Lewis, The Screwtape Letters

Att naivt tro att diabolisk ondska inte finns är att omedvetet tjäna dess syften, och att ha fastnat i den Rädslans väv som fångar oss i illusionen av att vara fast som flugan i nätet och inte inse att det faktiskt kommer spindlar när vi sprattlar för att komma loss. There is no spoon, det finns inget nät, och spindlarna närs av våra rädslor.

Och detta talar David Icke om i olika ordalag även om han lägger tonvikten vid de reella (fiktiva hävdar hans antagonister) konsekvenserna av skuggor och rädslor.

Andra som mer kanske betonar Enheten och de ljusare sidorna av samma matrisspel – och så pass olika – som Adyashanti, Eckhart Tolle, Rudolf Steiner, Ken Wilber, med fler tänkare, konstnärer, författare, män som kvinnor har tankar som påminner om och tangerar Ickes.

Alla som med sin egen terminologi och sina egna kulturella och tidsbundna raster visar på Månen. Olika slags klargörande kartor  över det Landskap som skulle kunna benämnas Medvetandet, och idéhistoriskt skulle kunna kallas Monism (likt tex. Shankaras Advaita vedanta, eller som också belyses i Matrix-filmerna).

Vem av dessa nämnda herrar som är verkligt uppvaknad/upplyst kan jag inte orda om. Den som vaknat känner de sina, men vi som fortfarande identifierar oss med verktyget och inte det medvetande som använder sig av det har svårt att avgöra det. Kanske och mycket möjligt finns det många slöjor att avtäcka och många nivåer av klarhet; den enes klara vakenhet är den andres dunkelhet och sömn.

Och i grunden: det finns bara ett enda Kärlekfullt medvetande, allt annat är mer eller mindre rädslobaserade illusioner, hur verkliga de än kan tyckas vara.

Läser om David Ickes bok ”Oändlig kärlek är den enda sanningen, allt annat är illusion”, som är utgivna av den modige förläggaren bakom Anarchos förlag som i slutet av oktober arrangerade Ickes föreläsning i Götet (som jag tyvärr inte kunde komma till).

För några år sedan hade jag svårt för Ickes texter, främst för att jag uppfattade dem som så fulla av känslan av att ”det alltid är någon annans fel” och material som både var judeskeptiskt och uttalat islamfientligt. Han verkar mognat i sina åsikter, även om han vidhåller essensen i kritiken av religioner som system och kanske främst vissa avarter av abrahamitisk tradition. Huvudsakligen känner jag numera att det han säger och skriver innehåller mer kärlek och ett budskap från ett hjärta som har öppnat sig. Någon form av vaket medvetande har han, även om jag inte kan jämföra honom med Adyashanti. Men så talar de om olika spörsmål (åtminstone i det yttre) och till lite olika publik. Ja, men vem är jag att veta var en annan människa befinner sig. Egentligen. Kan bara gissa och ana. Jag har inte direkt sett in i hans ögon (som jag faktiskt tidigare tyckte var lite läskliga, men inte längre) utan bara via filmer. Hoppas han återkommer till Svedala snart.

Nåja, konspirationer, oupplysta illuminater och svartmagisk matris i all ära. Livet är underbart. Och Du som läser detta är underbar, inte för att du läser detta eller gör ditten och datten, utan för att Du är Du.

Att andas, leva, sova, äta, älska, leka, bara vara, är överklätt underbart. Livets gåtfulla magiska realism. Att jag är Pierre och att du är någon annan, och kanske ändå inte någon annan. Att du som läser detta också kanske är den och det som skrev detta i det stora magiska Nu som allt vilar i, är en karta. Men en kool rolig och sagolikt spännande karta. Godspeed!

Råmatsvibbar och klarinsiktskärlek!

Nyfiken navigatör i mellanmjölklandets magi med kosmisk klarhetslängtande kartografambition,

Pierre