Fina människosjälar!
Just nu så saknar jag Tage Lindbom, en gammal herre jag lärde känna 1996 och som jag träffade rätt ofta, ibland varannan vecka, fram till 2001.
Han gick över tröskeln för snart tio år sedan. Och i mitten av augusti 2001, en månad innan Tages död, så tog han mina och Marias, min blivande frus, händer i sina skröpliga händer och lade dem på varandra där på sängen på Stockholms sjukhem och välsignade vårt äktenskap. Då skulle vi gifta oss (enligt islamisk sed) drygt två veckor senare.
Några timmar efter hans död fick jag ett samtal från Tomas, hans son, som meddelade att hans far nu gått bort. Jag åkte till Stockholms sjukhem och tvättade hans kropp och förättade en enkel bön över hans själ tillsammans med en vän, och kände att Tage, han var inte kvar, det här var bara ett skal. Flera år senare kom tårarna och den intensiva saknaden efter det som kom att bli en slags mentor och farfarsgestalt under några år i mitt liv.
Min son fick heta Tage i andranamn. Tack Tage för det du gav. I höst ska jag besöka din grav.
Den gamle och Tiden
******
Här är ett stycke ur Tage Lindboms opublicerade bok Ljus i mörkret. Tage skriver om den tyske ontologiske kartografen och filosofen Heidegger.
”Kort sagt: det krävs en filosofi, gestaltad som den tankedräkt, vari varandet i sin historicitet gestaltas som ett medvetande fram till vardandets port. Det krävs en filosofi, som i det mänskliga medvetandet kan upplevas som verklighetsbekräftande.
Det är tysken Martin Heidegger, som ger oss denna filosofi. Som utgångspunkt griper han tillbaka till grekernas ontologi: varat såsom det allmännaste av alla begrepp är den ”grund”, på vilken allt vilar, och över varat finns ingenting. Varat är en horisontalitet, som utesluter såväl himmel som helvete. Varat är ett väsen, och på denna väsensgrund vilar vår jordiska tillvaro. Det vi kallar tillvaro är vårt existerande, vårt profana liv. Har då vår tillvaro, vår existens, någon ”mening”? Ja, svarar Heidegger, och denna är det tidsliga. Även om vi ej förmår att fatta vår tillvaros väsen, varat, kan vi dock uppleva det som tid: tiden är ett fenomen, som är roten till all vår kunskap om tillvarons problem, ty det är i tiden, som vi kan urskilja allt det som tillvaron uppenbarar, ”regionerna”, som Heidegger kallar dem. Vi är liksom nedsänkta i det tidsliga, vårt liv är ett tidsflöde, och därför innebär ”meningen” med vårt liv en ständig föränderlighet.
När kommer människan in i bilden – och hur? Heidegger säger: genom talet, det talade ordet. Men detta av människan talade ord är ej att fatta abstrakt, det är förbundet med det som människan skådar, upplever. Det är ej fråga om huruvida detta av människan observerade och genom talet benämnda är sant eller falskt, nej, vad som sker är att det sedda och benämnda tinget är upptäckt, upplyft ur det fördolda och bringat i dagen, alltså ett inträdande i existensen. Det falska blir då att ej bringa i dagen, att dölja. Det sanna är att förnimma, att varsebliva, att bringa i dagen.
Vi möter här i korthet Heideggers existentialism. Varat är och förblir ett dolt väsen, men genom det mänskliga varseblivandet, skådandet, genom talet som tilltal träder fenomenvärlden, sakvärlden fram som verklighet. Vi har därmed en kunskap om varandet, därför att det uppenbarar sig som fenomen. Men bortom denna verkliga fenomenvärld finns det ofattbara ”väsen” som heter varat och, säger Heidegger, vi står inför en horisont, som skiljer dessa båda åt.
Vi har sanningen genom att vi förnimmer och varsebliver och bringar saker i dagen. Därmed lever vi i en fenomenvärld, en sakvärld och denna är verklig. Har vi därmed nått vår högsta medvetandeform? Nej, svarar Heidegger, högre än verkligheten är det möjliga. Ty att rätt fatta den fenomenologi, som Heidegger förkunnar, är att uppfatta den som möjlighet. Det är här vi möter hans antropologi, hans uppfattning om det mänskliga.
Världen förklaras vara evig, och det vi kallar fenomenvärlden är därmed såsom ett varande i världen, ”In-der-Welt-sein”, också av evighet. Hur skall då jag såsom deltagande i denna tillvaro uppfattas? Är jag en klart avgränsad personlig substans i denna sakvärld? Detta avvisar Heidegger. Då existensen är ett enda oavbrutet tidsflöde, deltager också mitt ”jag” i detta flöde, och detta ”jag” är därför ej avskilt från exempelvis ”andra”, ”medmänniskor”. Allt är ett existentiellt flöde och eftersom vi är förenade med detta flöde har också ”jag” obegränsade tillträden till det existentiella. Det är här det Heidegger kallar det möjliga håller sitt inträde. Tillvaron är ”min”, men tillvaron är – just genom tidsflödet – samtidigt varandets möjligheter, till vilka ”jag” har en fri tillgång. Mitt jag är därför inte att fatta som ett hjälplöst element i det existentiella flödet, ”jaget” kan i denna värld av möjligheter välja. Det finns alltså i denna fenomenvärld ett viljeliv, som står till människans förfogande.
Heideggers filosofi uttrycker en subjektivism även om den vilar i ett pseudo-metafysiskt väsen, varat, och tiden som en evig rörelse. Varandet är en subjektiv slutenhet, framburen av tiden som en rörelse, ett existentiellt ”själv”, som ej vet av någon objektiv dualitet och distans och normativitet. I denna endimensionella subjektivism utplånas alla gränser mellan ett ”jag” och ett ”du”, mellan varandet och ett personligt medvetande. När vi frågar oss ”vem” människan är, kan vi lika gärna fråga oss vad varandet är, säger Heidegger, ty mellan dessa råder en existentiell gemenskap. Detsamma gäller också ”de andra”, ”medmänniskorna”: de är ej att fatta som personligheter, som står omkring mig, de är endast att fatta som modaliteter av existensen själv. Jag är alltid ”med” i världen – även om jag är ensam. ”De andra” är ingen särskild person, ty vem som helst kan företräda vem som helst. Der Andere ist eine Doublette, säger Heidegger. Vi är alltså som människor utbytbara, det är den slutsats vi kan draga av Heideggers antropologi.
Denna utbytbarhet har en oundviklig följd: Heidegger blir en förkunnare av det egalitära evangeliet. Ty när allt och alla är utbytbara, finns inte längre någon möjlighet att upphöja en människa. Varje rangställning blir i tysthet undanskaffad (”der Vorrang wird geräuschlos niedergehalten”).
Heidegger hyser ett djupt förakt för psykologi och psykiska fenomen. Emellertid inför han själv ett psykiskt begrepp, fruktan. Vari består denna och var han den sitt upphov? Det är självfallet ingenting, som kommer från en yttre makt, det är ej heller förbundet med något ont, som hotar det existentiella spelet. Nej, fruktan, säger Heidegger, består däri, att tillvaron möter sig själv som en slumrande möjlighet, ty det är blott varandet, som kan frukta, känna ångest inför sig själv. Men vad är det då, som framkallar ångesten? Heidegger svarar: i ångesten finns en hemlöshet, rotlöshet, Nicht-Zuhause-sein.
Vi står här inför en sårbarhet, en hjälplöshet, som Heidegger blottlägger. Människan har inga skyddsnät, hon träder så att säga direkt in i existensen, in i tidsflödet. Det finns i denna tillvaro ingenting, som är högre, ingenting som erbjuder stöd och jämvikt. Människan möter bara sig själv och detta hennes själv är ingenting annat än en delaktighet i en tillvarons totala subjektivism. Därför är människan rotlös, hemlös, hennes tillvaro saknar varje mening.
Tillvaron vore lättare, kan det tyckas, att uthärda som ett mekaniskt förlopp, men, hävdar Heidegger, tillvaron är också ”besjälad”, människan inträder i ett medvetenhetstillstånd, som han beskriver som ett tyst ropande, som stiger upp ur existensen själv men uppfattas och mottages av människan, som då bringas till faktiskt handlande, till att träda fram som ett ”utkast”, sich entwerfen. Vi ställs nu inför existensen med alla dess ändlösa möjligheter till val, och detta blir det skräckfyllda möte, som fyller oss med en existentiell ångest.
Detta tysta rop betyder att tillvaron anropar sig själv – och därmed oss – och det uttrycker en medvetenhet, en ångestens medvetenhet, som därmed också människan blir delaktig av. Medvetenheten, Heideggers Gewissen, kan också översättas som samvete, men detta innebär på intet sätt att människan skulle ge uttryck åt ett individuellt ansvarsbärande samvete. Ingenting är mer främmande för Heidegger än att vi här skulle äga en vägvisare till det goda och en möjlighet att bortvälja det onda. Detta avvisar Heidegger som fariseism. Ont och gott finns inte i denna existentiella värld, medvetenheten eller samvetet uppenbarar endast tillvarons rop till sig själv – och till oss.
Heidegger berövar tillvaron varje moralisk substans, och när han inför begreppet skuld, har detta ingen som helst etisk innebörd. Skulden är liksom allt annat ett existentiellt begrepp: varandet står i skuld hos varat, och därför blir tillvaron bärare av skuld. Därmed är också människan i sitt medvetenhetstillstånd bärare av en skuld, som ingalunda blir en följd av ett handlande utan som endast uttrycker ett existentiellt förhållande före allt handlande, en skuld till det egna ”väsendet”, till sitt eget vara. Skulden är alltså ingenting, som människan kan avbörda sig, befria sig ifrån. Människan blir ”bärare” av en skuld som finns i den existentiella evigheten.
Till slut: vad är då sanningen? Det klassiskt antika svaret är: överensstämmelsen mellan föreställningen och föreställningens föremål. Så har vi trott i två och ett halvt årtusende, men Heidegger har ett annat svar. För honom finns ingen dualitet, för honom finns blott ett på ”väsensgrunden”, på varat vilande varande, en existentialitet, och människan bär fram sanningen, när hon genom ordet, genom sitt tal upptäcker detta varande och lyfter fram det ur det fördolda och till ett medvetande. Nu framträder varandet som verklighet och genom vår utsago, genom talet, ordet, visar varandet upp sig självt såsom sanning.
Sanningen är ingenting vi skall ”förutsätta”, eftersom sanningen är vår benämning på varandet självt, och i varandet lever vi ”med och i” sanningen. Därför är sanningen inte något som skall ”bevisas” lika litet som ”vederläggas”. Heideggers tillvaro är i sin totala subjektivitet en motsägelselöshet, där ingen distans finns mellan exempelvis ett ”jag” och dess ”föremål”. I denna subjektivistiska tillvaro utan distan och utan dualitet säger Heidegger sammanfattningsvis att sanningen ingenting annat är än upptäckandet av varandet, das Entdecken des Seienden.
Mot detta filosofiska system kan givetvis invändningar resas. Även Heidegger är nödsakad att postulera för att få den filosofiska ekvationen att gå ihop. Han måste postulera en existentiell evighet och en med denna förbunden, i tiden vilande evig föränderlighet, men han måste också postulera ett, som han säger, ”ekstatiskt” tillstånd utanför det existentiella, utanför fenomenvärlden: varat. När han kallar detta vara ”transcendent”, innebär detta endast ett terminologiskt lån och ingen eftergift åt en högre verklighet.
Vidare kan det finnas skäl att fråga varifrån tillvaron hämtar de medvetenhetsupplevelser, som stiger fram som rop, som vilja, som maning till handlande, som ångest, skuld, ty i hela Heideggers filosofi löper liksom en parallellitet mellan det fenomenologiska och medvetandet, som möjliggör att denna fenomenvärld är beskrivbar. Men det som gör att Martin Heidegger främst genom sitt arbete Sein und Zeit (1927) framstår som det tjugonde århundradets främste tänkare, är inte hållfastheten i ett filosofiskt system. Det väsentliga är att han som ingen annan ger en total, föregripande beskrivning av århundradets västerländska utveckling, en beskrivning, som ges ej blott i det akademiska filosoferandets strikta former utan också blir fattbart, när de symboliska konturerna träder fram.
Den fullkomliga valfriheten framträder som en gåva – men också som ett nödtvång – i en fenomenvärld, där vi är ”nedsänkta” i ett existentiellt flöde, vars enda konstitutionella form är den kybernetiska jämlikheten. I detta flöde finns ingen moralisk substans, ty varandet, existensen, fenomenvärlden känner intet gott eller ont, och i varandets tidsflöde förintas det som finns kvar av Guds skapelseordning. Heidegger döljer här inte vad som är hans filosofis ”mening”: talet om de eviga sanningarna är ett nonsens, som hör till de ännu icke radikalt utdrivna resterna av kristen teologi. Heideggers existentiella flöde är endast ett annat ord för sekularisering.
Om den totala valfriheten är den ”gåva”, som denna existentialistiska medvetenhet skänker oss i en normlös värld, får den existentialistiska utbytbarheten av allt mänskligt – och detta mänskliga som ”nedsänkt i flödet” – en logisk följd: den totala jämlikheten eller, negativt uttryckt, frånvaron av varje upphöjdhet. Friheten och jämlikheten blir i det tillstånd Heidegger beskriver inte längre element i en antropologi, i ett ”lärosystem” eller en ”åskådning”, de är ingenting annat än Seinsmodi, modaliteter i varandets eviga flöde.
Men makten? Är inte människan tillvarons suverän? Meningslösheten ligger redan i frågan. Vi skulle kunna säga att Martin Heidegger kröner sitt verk genom att förinta de sekellånga drömmarna om en profan mänsklig allmakt i en profan jordisk ordning. Den heideggerska existentialismen är Människorikets filosofi, men den innebär samtidigt ett medvetandegörande av ett tillstånd, vari Människoriket är i färd med att förinta sig själv. Till detta kan vi foga det allra viktigaste av allt vad denna filosofi ger vittnesbörd om: profaniteten, utmynnande i den totala gudlösheten, möter endast sin egen nihilism.”
Khamush…
Allt är.
/Pierre
