En av morgondrakarna rapporterar att en fettsnål diet höjer humöret. Så, innebär det att en råkostare är snäppet gladare än en LCHF:are? Kanske. Mycket möjligt. Om man nu verkligen kan mäta sådant.
Jag har inte prövar LCHF (och kommer aldrig göra det, tanken på högfettig kött och mejerikost äcklar mig faktiskt), men väl ätit stenålderkost i fyra år, och ja, för mig personligen har raw food känts som en kost som bidrar till ett gladare sinne. I DN-artikeln anger de dock flera ”lågfettalternativ” som är sådant som jag inte kan tänka mig: ”pasta, bröd och mejerihyllans lågfettalternativ” och som jag inte alls tror ger ett gladare sinne, utan det som ger verklig kostrelaterad glädje är råkostens frukt, grönt, groddar och alger med mera.
Tror att vi är gjorda för att äta frukt i mängder. Ser du ett bord med ett dignande fruktfat så vattnas det säkerligen i munnen på dig, ser du ett bord med djurlik och fettklumpar så är det inte lika aptitligt. Besvaras inte frågan på vad som är naturligt för oss med vad våra instinkter drar oss till? Som de frugivanska primater vi är, så är frukten oss alltid kär. Finns heller inget djur som värmer sönder sin mat likt den civiliserade människan.
Stenålderskost/paleokost ligger antagligen långt närmare en ursprunglig kost än ”normalkosten” med dess många konstgjorda och artfrämmande inslag. Staffan Lindeberg, vars intressanta bok ”Maten och folksjukdomarna” jag ofta återkommer till visar på att paleokosten är en mer fettsnål kost än (den ibland pseudoreligiösa) LCHFs bantarkost (LCHF: okej du tappar vikt snabbt, men är det nyttigt och näringsrikt, och alltså bra för dig på sikt?). Min erfarenhet av normalkost, paleokost och numera rawfood ger mig för handen att jag nog aldrig mått så bra av någon kost som just denna sistnämnda. Rå kost och levande mat ger kraft och klara tankar. Paleokosten kändes bra mycket bättre än normalkosten (då jag undvek säd, mejeriprodukter och åt mer grönt och frukt), och normalkosten jag växt upp på har bara lett till uppsvullen mage och låg energinivå.
Vår son äter en blandning av alla tre, råkost och paleo hemma, och en antroposofisk vegetarisk variant av normalkost på sin waldorfförskola. Jag har nu ätit strikt veganskt i ca två veckor, och mår bra av det, och som bäst mår jag när råkosten är över 80% eller mer, och min älskade hustru äter ungefär som jag.
Kanske är en av de viktigaste sakerna med koster, dieter och jakten på den – för mig – riktiga maten, att man kanske medvetandegör sig om vad man äter, hur och när, snarare än exakt vilken kost det innebär. Jag vet inte, men nog är det så att många blir saliga på sin egen tro. Att tro på sitt kostval är kanske grejen i sig. Jag tror att rå mat är det överlägset bästa för de flesta, eftersom det ligger närmast det vår art är anpassad till, och främst för at jag själv har mått så himla bra av denna levande kost.
Samtidigt inser jag att kosten givetvis bara är en av livsstilsfaktorerna bakom glädje, kraft och höga vibbar.
Ett enkelt recept på ett liv med kraft skulle kunna vara:
1) Äta bra mat 2) Röra sin kropp 3) Tänka positivt och lita på livet! 
Råkraft, färgglada frukter och mörkgröna blad,
Pierre
