Vem är jag, vem är du, levande charader… det kan man fråga sig. Ibland görs det en film på temat.
Filmen ”Mr. Nobody” är högst sevärd för den som vill se en vacker gripande lurig och klurig film på över två timmar på temat verklighet och dröm.
Filmen har en slags röd tråd som går igen i filmer som:
…12 apornas arme, Pan’s Labyrinth, Matrix, Truman show, Inception, Måndag hela veckan, The Fountain, The Man from Earth mfl.
”Life is a playground…or nothing”
Merrily, merrily, merrily, merrily…
Om det börjar surra och störa så tryck bara på snooze och fortsätt ett tag till.
Blir det för sockersött så kan man kontrastera med denna.
******
Höstkrispig septemberdag. Alvin har gått i skolan i två veckor.
Maria studerar småkryp med lupp med sin Bio-Geoklass.
Vi är lite småförkylda. Och inombords känner jag glädje, glädje, glädje.
Jag har återupptagit studierna i religionshistoria vid Uppsala på halvtid. Verkligen kul! Ser mest fram mot religionspsykologin som vi ska dyka ner i snart.
Minns inte mina drömmar lika bra de senaste veckorna. Spelar ingen roll. Kanske fokus flyttats til den stora drömmen som sådan.
Försöker komma på nya råkostrecept så att vi inte äter sallad, sallad och sallad.
Sprang för första gången i mina FiveFingers Flow igår. Vilken springlust och vilken lekfullhet! Flög fram över stock och sten i skogen.
Är djupt förälskad i min hustru, som jag i tisdags har varit gift med i nio år.
Knas och kärlek, svart och vitt, miljoner färger och gråskalor, kokt mat och råkost, skor och barfotaspring.
******
Durranikrigare från förr.
Mitt hjärta går till människorna i Pakistan och Afghanistan. Till släkt, vänner och framför allt alla miljoner barn som direkt och indirekt drabbats av amerikanskt ockupationskrig, religiösa extremister, monsunsregnskatastrofer, lågintensivt inbördeskrig i Pakistan, korrupta politiker och maktpampar, stormaktsintressen och otaligt annat som gör denna resa lite för svår. Må Gud välsigna dem alla! Må Ramadan föra med sig viss lindring i nöden och baraka i överflöd till de små. Ya Rahman!
سَلَامٌ هِيَ حَتَّى مَطْلَعِ الْفَجْرِ
”Den [Natten andas] fred till dess dagen gryr!” Koranen 97:5
Allt är okej kan vara svårt att säga ibland. Men ytterst och innerst vilar allt i en trygg famn. Det kan inte vara på något annat sätt, och är det heller inte.
Vi gör det vi ska göra, gör vårt bästa, men pennan är redan nedlagd och bläcket har torkat, och vi vilar. Vilar i den kärleksfulla nåd som bara Är. Den du söker, ser ut genom dina ögon. Du är där du ska vara, och är som det ska, och allt är bra.
"Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till."
Naqhsbandisufierna har en princip som lyder: khalwat dâr anjuman. Stillhet i folkmassan. Dra dig tillbaka mitt bland människorna. Vara i världen men inte av den. Vara aktiv och ändå vila i Gud. Vara i stormen och vila i dess öga. Fötterna på jorden och huvudet i himlen.
Paul Hedderman är en icke-dualistisk lärare involverad i AA och vänder sig till folk med beroendeproblematik Han jobbar med beroenden från ett mer grundligt perspektiv än de flesta. Likt NLPs-neurologiska nivåer behöver man jobba med beroenden från en övergripande nivå, i detta fall den allra ”högsta”, den andliga, för att på så sätt kunna släppa och gå vidare.
Hedderman var nyligen i Stockholm och ljudfiler från hans föredrag kan hittas här. Själv var jag inte där, men kommer han igen så skulle det vara kul att höra honom. Annars finns ju detta, märkliga informationsnät Ze Wäbb tillgängligt – än så länge.
Internetberoende, sockerberoende, matberoende, sexberoende, drogberoende, facebooksberoende, upplysningsberoende, arbetsberoende, beroendeberoende… gradskillnad really. Alla har vi något beroende som vill säga oss något och kanske egentligen inte är vad det synes vara.
Vad är det alla beroenden eftersträvar egentligen, bortom signalsubstansbluesen, vilken är den djupa otillfredställselsen bakom allt detta?
Varför är fåret fast i sitt imaginära fårskap? Babylonsjuka får som får en aning i utkanten av sitt varande, något som kliar, stör, irriterar och till slut leder till omedelbar behovstillfredsställelse: vi äter lite mer gräs så vi glömmer bort och bedövar oss.
Låt karusellen snurra vidare, åksjukan har blivit norm och stilla fast mark skulle ju kännas alldeles galet. Har vi alltid levat i en snurrig tivolivärld eller finns det ett liv utanför staketet? Äh, vilken löjlig fråga, vi dippar fårskallen i lite sockervadd och fortsätter vår så välbekanta vansinnesfärd. Let the show go on. I en sjuk värld är det friskt att vara åksjuk. På en frisk jord är det sjukt att längta bort.
Fårglömska eller lejonets ihågkomst?
Du behöver inte vara så jävla perfekt, däremot finns det alltid en väg framåt med ett litet steg i taget. Du har redan alla resurser du behöver.
Sverige går mot val. Väljer du ditten eller datten. Små nyanser av brunt. Slicka ett kuvert och känn att du valt. Att det gjorde skillnad. Demokrati eller demokratur. Systemet finns kvar och på sin höjd kände vi oss delaktiga. I Sveriges kollektiva verklighetstunnel är septembersöndagen tydligen viktig.
I Landet kommer det vara en vacker höstdag, eller kanske regnig. Löven faller och multnar. Svamparna säger hej och flyttfåglarna drar söderöver. En dag som alla andra. I Landet är allt som det ska.
Gör det mig något att Sverige finns? Att jag aldrig valde medborgarskapet, lagarna, de kulturella sederna och koderna, språket, det outtalade och det uttalade sättet av vara svensk på? Näe. Sverige är en del av mig och tvärtom. Många aspekter av detta raster, Sverige 2.0, tycker jag om, andra älskar jag, och en del rycker jag på axlarna åt.
Lyckan kommer lyckan går, den som slickar får... fler får.
Är Sverige viktigt? Näe. Det är en övergående fas. Gränser, kulturer och länder kommer och går. Landet består – för det mesta.
Systemet finns här och jag får gilla läget även om jag rätt ofta finner att jag ogillar det. Det är en parentes. Liksom den lite mer än tiotusenåriga civilisationen som sådan, som Sverige är en utväxt ur. Detta är blott en fas. Något fanns innan. Något kommer efter. Med eller utan män i skor.
I perioder har jag känt mig arg, ilsk och velat kämpa mot Syfilisationen. Och den känslan återkommer ibland (och känslornas natur är ju att de är föränderliga). Men jag är också en del av Systemet, ett kugghjul, en kulturbärare av detta som alienerar mig. Alienation is my own nation. Jag kommer bära med mig dess avtryck om än ute i trollskogen och vildmarken.
Vad kan jag då förändra, och hur kan jag förhålla mig?
Det eller den jag verkligen kan påverka är mig själv. Min son, min hustru, mina släktingar och vänner har jag vissa kontaktytor med, en del mer och andra mindre, och visst påverkar vi varandra i det lilla. Men i det stora är det bara denna Pierregestalt som jag har någon reell möjlighet att göra något vettigt med.
Så vad göra? Vad vara?
Jag kan svara att det eller det kan jag göra. Bara om jag gör si eller så, så blir…allting bra, jag än lyckligare, så lyckas jag skydda mig undan civilisationskollaps, så blir allting bättre. Och visst yttre förändringar är inte oviktiga. Tvärtom. Men oavsett om jag lever i en råkost/paleokost-inspirerad frihetlig ekoby full med hobbithus och härliga människor, odlar permakulturellt, hantverkar, dansar, leker, tränar aikido och bujinkan, och verkligen hjälper till att bygga något relativt varaktigt som håller även i snålblåsten. Något som sår levande frön som kan gro även efter civilisationens dödskultur. Även då, så…ja. Är det bara krusningar på ytan.
Klyscha eller inte. Den stora förändringen och den verkligt radikala är att kasta av mig Systemets bojor i mig själv. Här och nu. Medan jag åksjuk befinner mig under däck på Titanic så kan jag göra skillnad. Civilisationens isbergskrockande fartyg är inte mitt fartyg (och är ändå mitt så länge jag väljer att vara ombord). Den är bara en hypnotisk berättelse, som också kommer ta slut. Och kan ta slut i mig. Jag kan välja andra berättelser.
Som den som säger mig att allt faktiskt är bra, på ett djupt plan, hur uppfuckat det än ter sig. Att jag faktiskt kan vila mitt i stormen, inte ens i stormens öga, utan i de kraftigaste virvelvindarna.
Vila i den Klarhet som finns där, som består, som föregår, finns mitt under och över och efter. Våga vara vild genom att inte ta deras – och delvis min – domesticerande kuvande saga på allvar.
Nyckeln är jag. Dörren är jag. Vägen ut är jag. Klarheten är jag. Stormen är jag. Titanic är jag. Bojorna är jag. Sagan är min.
Friheten har alltid varit min, och aldrig förlorade jag den.
Och valet är mitt. Valen är jag. Jag är både Kapten Ahab och Moby Dick.
Jag lyfter på hatten och låter skeppet sjunka.
Glädjen i den eviga förändringen.
I den gamla seden skaldades det:
Fänaden dör,
fränder dö,
själv dör du likaledes;
ett vet jag
som aldrig dör…
Denna man (MAN!) går (åtminstone utifrån en ytlig tolkning) emot allt vad Eckhart Tolle mfl menar. Och det är underbart. Allt stämmer – på sitt sätt, och vill du (hitta inspiration till att) väcka kraften inom dig och manifestera den ut i världen, kolla då in Peter Ragnar.
Du har aldrig varit en kissemiss. De har bara fått dig att tro det. Egentligen är det lejonet, som tittar ut på sin kattspegelbild, som kännetecknar vår tids kuvade människa. Tvångsdomesticerad vildkatt.
Hell bröder och systrar, gryningsljus i aftonlandets skymningskultur!
Underbara vackra människor!
I söndags hade DN:s kulturdel en högintressant artikel skriven av Sverker Lenas. Artikel finns tyvärr inte på DN:s nätupplaga, men redaktionen skickade mig den som Word-fil så jag lägger in den nedan. Tack Sverker för en av de mest intressanta reportagen jag läst på länge. Och tack DN för att ni skickade mig artikeln, fin service! Det är inte ofta mainstreammedia tar upp grönanarkistiska och så djupt civilisationskritiska rörelser som i texten, och framförallt utan att förlöjliga dem. Det finns ett allvar och en självreflektion i Sverkers text, och också glimten i ögat.
Bland det mest givande var den lilla exposén över postapokalyptisk skönlitteratur han ger läsaren i slutet, av vilka jag läst S M StirlingsDies the Fire, men nog ska ta och läsa de övriga han tipsar om. Min hustru har läst flera av dem, då hon delar min fascination för vår innevarande dödskulturs förmultningsprocess och de positiva möjligheterna i det som komma skall.
Dark Mountain Project har lite paralleller till Urvision här i Svedala, vars fjärde läger pågår i dagarna (om än i mindre skala än de tre första årens läger, om det inte är nedlagt, vet inte riktigt).
Återigen tack Sverker för en frisk fläkt till artikel. Du skriver lysande och har valt ett ämne få journalister har närmat sig med samma nyfikna öppenhet.
Ha det bäst fina medvandrare på detta blågröna lilla korn i kosmos!
Rå kraft och postcivilisatoriska frön tillbaka till framtiden!
Er broder och medresenär,
Pierre
Ps. Dark Mountains manifest är läsvärt. Här som pdf.
***********
”Finns det liv efter kollapsen?
Varför är det så vanligt att föreställa sig en systemkollaps som en världens undergång? Efter klimatfiaskot i Köpenhamn förra året växer en spricka inom miljörörelsen. DN:s SverkerLenas undersöker olika undergångsvisioner.
LLANGOlLEN, WALES. En decemberlördag förra året gick jag i klimattåget i Köpenhamn. 100 000 människor demonstrerade under plakat som ”There is no planet B”, ”Stop fueling around” och ”Planet not profit”. Även om toppmötesförhandlingarna föll platt, med smörsidan neråt, var det många som gladdes åt att en global klimatrörelse hade börjat växa på gräsrotsnivå. Det sades optimistiskt att världen trots dödläget i förhandlingarna nu hade fått en bred social rörelse som framöver kunde sätta press på politiker att införa hårdare utsläppsbegränsningar.
Visst var det mäktigt att se så många människor sluta upp för ett rättvist klimatavtal. Men när man passerade Köpenhamns stadskärna kunde man se att demonstrationståget trots allt inte var så oändligt mycket större än det andra tåg som i vanlig ordning ringlade fram mellan butikerna på shoppinggatan Ströget. I det ena tåget demonstrerade man mot ekonomisk tillväxt. I det andra underblåste man den. Klimattåget var en världsunik händelse som i bästa fall kan upprepas vid klimatmötet i Cancun i år. Men konsumtionståget avgår varje dag, i varje stad, i varje land så snart solen går upp i öst, och sannolikt även med en och annan klimataktivist i leden ibland. Kan man som förtroendevald beslutsfattare låta bli att ta hänsyn till den styrkebalansen?
Ett halvår senare promenerar jag genom den sagolika bergsbyn Llangollen i norra Wales. Får betar på branta grässlänter som vetter ner mot en flodravin som delar idyllen mitt itu. Här arrangerar det nystarstade kultur- och miljönätverket The Dark Mountain Project en festivalen som kallas ”Uncivilisation”. Gångvägen upp mot festivalområdet kantas av skyltar som ger en fingervisning om den förhärskande framtidssynen på området: ”Framstegsmyten”, ”Ekomordets tidsålder”, ”Vi själva isolerade”, ”En höst på väg”. Jag råkar få en tältplats bredvid Mark Boyle, mer känd som ”Moneyless man”, som levt utan pengar i 19 månader och som har blivit den frivilliga enkelhetens nya ansikte i Storbritannien.
Vad som tycks förena festivalens brokiga blandning av konstnärer, aktivister och forskare är en djup misstro mot den nuvarande finansiella och militärindustriella samhällsinriktningen.
2009 var året då högtsvävande klimatideal kraschlandade mot en stenhård tillväxtekonomi. Kommer Köpenhamn 2009 att väcka samma associationer inom miljörörelsen som Chile 1973 inom vänstern? Då krossades en demokratiskt vald socialistregering av den blivande diktatorn Pinochets terrorstyrkor och många gav upp hoppet om att en bättre värld kunde skapas på parlamentarisk väg. Dark Mountain har blivit ett forum för dem inom miljörörelsen som förlorat tron på att det inom nuvarande ekonomiska paradigm går att finna en parlamentarisk lösning på klimat- och resurskrisen.
De som försvarar ekonomisk tillväxt, det vill säga 99 procent av det politiska etablissemanget, brukar hävda att länder med hög BNP per capita har lättare att föra en progressiv miljöpolitik, eftersom de har mer pengar att lägga på miljöpolitiska åtgärder. Men jämför man kurvan för världens globala BNP-ökning de senaste två århundradena med kurvorna för utsläpp av växthusgaser, vattenanvändning, utfiskning, antalet motorfordon, skogsskövling och artutrotning ser man snarare att tillväxten går hand i hand med massförstörelsen av människans livsbetingelser.
Man kan drömma vackert om en fortsatt globalisering driven på sol, vind och vatten, men i så fall måste man också blunda för korrelationen mellan global BNP och oljeproduktion – i alla fall om man vill undvika ett bryskt uppvaknande. Fossila bränslen och tillväxt är som siamesiska tvillingar. Inom nuvarande ekonomiska ramverk är det inte möjligt att hipp som happ ersätta kolkraftverk med vindkraftverk eller solcellsparker, eftersom förnyelsebar energi inte kan konkurrera i lönsamhet med den solenergi som naturen lagrat och koncentrerat under 500 miljoner års tid.
Globalisering är fossila bränslen. De få gånger växthusgasutsläppen minskat har varit när ekonomier krympt, som efter Sovjetunionens fall eller finanskrisen 2008. Men det handlar om ofrivilliga hack i kurvan och är knappast något vi eftersträvar i dag, när miljöpolitik i praktiken går ut på att ödelägga planeten så snabbt som möjligt för att alldeles strax, just där borta vid krönet, få tillräckligt med pengar för att stoppa ödeläggelsen. Företagens miljöchefer kallar detta hållbarhet – social och ekonomisk hållbarhet. Som Romklubben konstaterade 1972 kommer förvisso en tidpunkt där tillväxtens kostnader ökar snabbare än tillväxten själv, och bilderna av oljedränkta pelikaner i Mexikanska golfen, brinnande veteåkrar i Ryssland eller översvämmade risfält i Pakistan verkar bekräfta att vi inte är så långt borta från den punkten. Men det är inget som världsekonomin kan ta hänsyn till. Den måste expandera, eller dö.
Är det mot den bakgrunden någon mening med att hoppas på en lösning av klimatproblemet?
Frågan har skapat en intressant konflikt i den brittiska miljörörelsen och säkert sker en liknande sprickbildning på fler håll. För snart ett år sedan publicerade tidningen The Guardian en giftig mejlväxling mellan vännerna och skribenterna George Monbiot och Paul Kingsnorth. Monbiot, med sina dräpande och kunniga kolumner i tidningen Guardian, är kanske världens mest respekterade miljödebattör. Även Kingsnorth har en miljörörelsebakgrund, men beskriver sig nu som en ”recovering environmentalist”, tillfrisknande miljöaktivist, och är en av initiativtagarna till det Dark Mountain-nätverk som menar att samhället är på väg mot en oundviklig ekologisk och ekonomisk kollaps. Såväl Monbiot som Kingsnorth är överens om att den nuvarande industriella civilisationen är dysfunktionell. Men medan Monbiot vägrar att ge upp hoppet om en radikal kursändring menar Kingsnorth att det redan har blivit för sent:
”Falskt hopp är värre än inget hopp… Utmaningen är inte hur vi ska stötta upp ett sönderfallande imperium med vågmaskiner och globala toppmöten, utan att börja tänka på hur vi ska genomleva imperiets fall, och vad vi kan lära oss från dess kollaps.”
Det fick Monbiot att sparka bakut. Han anklagade Kingsnorth för cynisk likgiltighet inför ett scenario med massvält och krig. Enligt Monbiot innebär en kollaps att psykopater tar över och att vad som än följer – Monbiot föreställer sig en våldsam monopolisering av kvarvarande resurser – kommer att vara värre än det vi har nu. Utifrån ett Mad Max-liknande scenario tillskrevs Kingsnorth en pervers önskan om att rena jorden från industriell civilisation till en kostnad av miljarder människoliv.
Vad som ligger i botten av vågskålen tycks vara två ganska olika bilder av kollapsen.
Den nutida ryggmärgsreaktionen inför ordet kollaps är att tänka på apokalyps. Det kanske inte är så underligt efter Hollywoods sentida frosserier i undergångsvisioner, där jordskorpan smälter i ”2012″, kontinenter läggs under vatten i ”Waterworld”, Golfströmmen vänder i ”Day after tomorrow” eller atomsfären blir askgrå i ”Vägen”. Fungerar inte vårt nuvarande system, tycks dessa undergångsvisioner bekräfta, så upphör allt liv på jorden och människan kommer att bli den sista djurarten att stirra ner i avgrunden. Som om slutet för människan var slutet för världen.
Även en rad författare har börjat utforska klimat- och undergångstemat, som Jeanette Winterson med ”Stengudarna”, Margaret Atwood med ”Syndaflodens år” och Ian McEwan med ”Hetta”, men den mest hyllade och omtalade undergångsskildringen på senare år har varit Cormac McCarthys ”Vägen”, som nyligen blev film. Det är också McCarthys askgrå dystopi som hamnade i centrum av de brittiska miljökämparnas holmgång.
Kingsnorth menar att gestaltningen av kollapsen som ett apokalyptiskt domedagsscenario har en ideologisk slagsida, då den förespeglar att mänskligheten bara har två framtider att välja mellan. Å ena sidan är det den ”liberal-kapitalistiska demokratin 2.0″, där allt fungerar som i dag förutom att vi bytt ut fossila bränslen mot solpaneler och på något sätt har lyckats ersätta tillväxtekonomin med en jämviktsekonomi. Det är vad förespråkare av ”grön tillväxt” brukar hålla fram och vad Dark Mountain avfärdar som en tekniknaiv dröm.
Å andra sidan är det ”McCarthy-världen”, där atmosfären är förbrukad och allt liv på jorden har utplånats förutom människan, som förvandlats till ett kannibalistiskt, barnaätande odjur. Kingsnorth vänder sig mot dualismen i en sådan framtidssyn, och menar att den troligen härrör ur vår kristna kulturs apokalyptiska tradition.
Den dåliga nyheten ur denna synvinkel är att det inom en överskådlig framtid kan vara slut med Världen så som vi känner den. Den goda nyheten är att det inte behöver vara lika ohyggligt som en zombiefilm.
Rom byggdes inte under en dag. Inte heller föll det sönder under en natt, utan tog mer än två århundranden på sig att sjunka. Som romare var det fullt möjligt att genomleva det romerska imperiets sönderfall utan att vara medveten om att man med egna ögon betraktade en civilisationskollaps.
Det är ett sådant långsamt och kvidande fall som Dark Mountain föreställer sig, en utdragen avindustrialisering och relokalisering av ekonomin, eller vad författaren John Michael Greer har kallat ”the long descent” i en ofta åberopad bok med samma namn.
Debatten har fortsatt under hela det senaste året och fick en dramatisk kulmen under avciviliseringsfestivalen i Llangollen, där George Monbiot, som inbjuden katt bland hermelinerna, möttes i en debatt med Dougald Hine, en annan av Dark Mountains initiativtagare. Det blev den typen av samtal där en grupp i publiken handklappar frenetiskt efter den ena talaren varefter en annan svarar med en ännu högre applåd.
Monbiot jämförde festivalbesökarna med de marxister som på 60- och 70-talet fann det meningslöst att organisera sig i ett motstånd mot kapitalismen eftersom den ändå skulle kollapsa under sin egen tyngd. Själv menar han att vårt ekonomiska system är mer motståndskraftigt än vad många tror och att det kan finnas tillräckligt med fossila bränslen för att elda på imperiet i 300 år till. I det perspektivet blir klimatkrisen mer akut än resurskrisen. Han kritiserade Dark Mountain för att skapa handlingsförlamning i en tid som behöver historisk massmobilisering för att rädda planeten undan klimatkaos.
Douglad Hine svarade med att jämföra uppslutningen på klimatdemonstrationer med protesterna mot Irakkriget, som var många gånger större (och ändå inte lyckades stoppa kriget). Han framhöll att tiden för ”rädda världen” redan är ute och att det är dags att fundera över vad man kan göra för att överleva kollapsen, minimera det mänskliga lidandet runt om i världen och förbereda en återhämtning.
Ja, hur stor uppslutning är det realistiskt att förvänta sig i en klimatrörelse som bland röststarka grupper vill se en ekonomisk standardsänkning?Senare på kvällen får jag en pratstund med Monbiot i baren och passar då på att fråga om han har något historiskt exempel på en folklig massrörelse som nått avgörande framgångar utan att ha agerat med egenintresset för ögonen.
Han dricker en klunk ur glaset med Bloody Mary, eller om det är tomatjuice, och ser triumferande ut: ”Ja, det har jag. Antislaverirörelsen på 1700- och 1800-talet.”
Jag skickar triumfkortet vidare till Paul Kingsnorth, som då invänder att slaverifrågan, till skillnad från klimatfrågan, var väldigt specifik och att ett slaveriförbud trots allt inte innebar någon ekonomisk förlust för abolitionisterna själva.
Men kanske är den avgörande skillnaden att George Monbiot koncentrerar sig på klimatkrisen medan Dark Mountain betonar resurskrisen. Det tycks vara en skillnad som också speglar synen på kollapsen som knall eller kvidande, alltså som dramatisk apokalyps eller utdraget sönderfall. Medan den apokalyptiskt färgade klimatkrisen har fått en fantastisk medial genomlysning på senare år verkar den gråare resurskrisen ha svårare att rota sig i det offentliga medvetandet. Det hålls inga globala toppmöten om peak oil (oljetoppen på svenska), och inte heller om peak gas, peak coal, peak fosfor, peak litium, peak uran, peak vatten eller peak toppjord – trots att många forskare bedömer summan av dessa geologiska begränsningar som minst lika stora orosmoln som den ”peak atmosfär” man skulle kunna kalla klimatkrisen.
Ett intressant försök att förklara denna skillnad i medialt genomslag gör John Michael Greer i sitt essäbidrag till essäboken ”Dark Mountain”, som gavs ut samtidigt med festivalen. Greer menar att det handlar om två olika kulturella berättelser om människan. Klimatkrisen är en berättelse om mänsklig makt. Inte bara har människan med tekniska uppfinningar kunnat förändra sina livsvillkor i grunden, säger klimatkrisberättelsen, utan vår initiativkraft är så ofantlig att den nu hotar hela vår planet. Men att vi har makt att förändra och förgöra planeten betyder enligt samma berättelse att vi också har makt att rädda den, om vi så måste låta Prometeus stjäla elden från gudarna en gång till.
Resurskrisberättelsen är tvärtom en sedelärande historia om människans begränsningar. Ur denna mer ödmjuka synvinkel besegrade vi aldrig naturen, utan stal bara en del av jordens fossila bränsledepåer för att på tre korta århundraden festa upp dem. Energislöseriet var grunden för alla de bedrifter som vi under denna tid var snara att tillskriva vår egen tekniska uppfinningsrikedom, men som nu när de lågt hängande fossilfrukterna är plockade alltmer liknar bräckliga maktfantasier.
Klimatkrisberättelsen kan med andra ord spela på en antropocentrism – en övertygelse om att människan är centrum i universum – som även går igen i de dystopier där människan är den sista överlevande djurarten på en i övrigt förödd planet.
I den ena berättelsen är människan huvudperson. I den andra står solen, så som den letat sig ner i de fossila bränsledepåerna, i centrum.
Visst är det mänskligt att föredra den där sagan med människan som huvudperson? Ingen kan väl heller säga annat än att det var högst mänskligt att på 1500-talet garva läppen av sig åt denne lustige Copernicus som påstod att solen och inte jorden befinner sig i centrum.
SVERKERLENAS sverker.lenas@dn.se
TIDIGA APOKALYPSSKILDRINGAR
Apokalypsens urberättelse är Första Mosebok i Gamla testamentet, som berättar om hur Noak räddar sin familj och världens djur undan syndafloden.
Ordet apokalyps, som betyder ”avslöjande av hemligheter”, kan härledas till Uppenbarelseboken i Nya testamentet. Där berättas hur djävulen kastas i en sjö av brinnande svavel och Guds rike återuppstår för de rättrogna.
Mary Shelleys ”Den sista människan” (1826) handlar om en framtida värld där bara några få människor har överlevt en härjande sjukdomsepidemi.
”After London” (1885) av Richard Jefferies skildrar ett avfolkat England efter katastrofen. Landsbygden återgår till vildmark, London blir en giftig sumpmark och överlevarna anammar en medeltida livsstil.
I H G Wells ”Världarnas krig” 1898 invaderas jorden av tekniskt avancerade utomjordingar, som systematiskt jämnar det viktorianska England med marken.
EKOKRISENS APOKALYPSLITTERATUR
I ”Dies the fire” (2004) av S M Stirling inträffar en plötslig ”förändring” varefter elektricitet och krutrök slutar fungera. Civilisationen kollapsar och överlevare lär sig pilbågskytte och svärdskamp.
Oupphörligt regn orsakar fatala översvämningar i ”The Flood” (2004) av Maggie Gee. De rika i staden sitter säkra på hög mark medan de fattiga får det allt svårare i sina tätpackade höghus.
Peak oil-thrillern ”Last Light” (2007) av Alex Scarrow skildrar hur den moderna civilisationen dag för dag bryter samman efter ett antal terrorattentat mot strategiska noder i oljeproduktionen.
Cormac McCarthys roman ”Vägen” (på svenska 2008), som också blivit film, handlar om en far och hans son i ett asktäckt ödeland där inget växer och där kannibaler jagar längs vägarna.
”World made by hand” (2008) av James Howard Kunstler skildrar livet i New York efter att vikande oljeproduktion har ödelagt den amerikanska ekonomin och folk tvingas klara sig utan billig olja.
”Stengudarna” (på svenska 2009) av Jeanette Winterson berättar om en överbefolkad och döende planet för 65 miljoner år sedan, Påskön och kapten Cooks 1700-tal och slutligen en krigshärjad framtid.
I ”Syndaflodens år ” av Margaret Atwood (på svenska i höst) utplånas nästan allt mänskligt liv av en katastrof som den religiösa rörelsen Guds Trädgårdsmästare länge varnat för. Två överlevare finner sig strandsatta i en ny värld.”
Pierre: Varmt välkomna hit ärade Rafael och Uriel. Ni är den tredje och fjärde ängeln jag pratar med inom ett år. Hoppas kebaben smakar bra.
Rafael: Tack för inbjudan. Jag har talat med mina bröder så jag var lite införstådd sedan tidigare, och det är roligt att äntligen vara här.
Uriel: Ja, väldigt god kebab det här. Tack för inbjudan.
P: Berätta lite om er själva vilka är ni egentligen, kanske du först Rafael!
R: Jag är den ärkeängel som ser till att allt helas och läks, och mitt namn betyder just ”Gud helar”. Jag är den ängel som har hand om våren och jag skyddar också pilgrimer och resande. Jag förmedlar också kunskap och lärdom. En välkänd symbol som bär min kraft är Cadeceus, Merkuriusstaven. Gudarna Merkurius och även er Oden bär spår av mitt väsen.
U: Jag är sommarens ärkeängel, jag hjälper människor som sitter fast i problem att hitta lösningar, jag vägleder folk ut ur svårigheter och katastrofer, ger folk tankekraft och solens stryka. Jag är den ängel som interagerar mest med Jorden och dess grönska och liv. Men du Pierre, som du ser, har ingen ätit mer än en liten smakbit av kebaben. Låt oss istället sätta oss bland björkarna därute och fortsätta tala. Din intention är god, men kebab är inte änglamat precis.
P: Okej.
Vid björkarna.
P: Om ni två skulle vilja sammanfatta det ni tycker är viktigt för oss människor här och nu i några få ord!
R: Ta hand om er, både själ och kropp. Ät bra [säger han samtidigt som han ger mig en glimt med sina änglaögon, antagligen en referens till kebaben] sådant som är välgörande och nyttigt och gott såklart. Viktigast av allt är dock att stanna upp och välsigna maten, oavsett om det är så sallad eller kebab.
Försök tänka positivt, vad som än sker. Allting har en mening, och livets skola kan ibland tyckas hård, men prövningarna är gåvor till er för att få er att vakna och helas. Hela er själva och er omgivning. Livet är en resa, från vaggan till graven, liv efter liv är det en skola för att nå insikt om er sanna natur. Ni är alla gudomliga, det gudomliga själv, men en del av er har inte vaknat upp till den insikten och håller er kvar i ett sovande drömskt tillstånd.
Ni är det ni själva sökt. Den eller snarare Det som ser ut genom era ögon är det ni själva söker i allt ni företar er, oavsett vad ni tror att ni söker såsom lycka, materiellt välstånd, läkning, frid, ett gott liv och allt annat ni fokuserar på. Allt detta är egentligen ett sökande efter er själva, som ni är innerst inne. Den oro, stress, rastlöshet ni alla erfar är bara tecken på att ni vill hem, hem till Er själva, som den oerhört vackra stora Stillhet och Klarhet som är er sanna natur.
Låt våren när den kommer väcka er till liv. Låt Livets helande kraft flöda genom er och ge er den läkning och hemkomst era hjärtan efterlängtar. Egentligen är ni redan hemma. Egentligen har ni redan vaknat upp. Egentligen behöver ni inte söka något ni redan är.
Det är som om foten frågar om sin sanna identitet och vart den är på väg. Den behöver bara gå och inse att den är en del av kroppen, att den är kroppen. Och ni är Gud, Varat, Livet, Alltet.
P: Oj, jag vet inte om jag förstod allt, och kort var det inte, men tack Rafael.
U: Jag tror Raffe har sammanfattat det hela bra. Du ser Pierre, trots att vi är ärkeänglar och som sådana stora andliga väsen, är vi inte i grunden skilda från dig eller någon annan människa. Vi är bara olika aspekter av Gud som söker och leker kurragömma med sig själv. Jag är bara den aspekt som har som mitt stora arbetsområde att knyta upp knutar och lösa det som verkar vara hinder.
Som Rafael sa är alla prövningar egentligen gåvor för att ni ska mogna, vakna och växla upp. Den bästa strategin i alla svåra situationer är att stanna upp och fundera varför just du, som människa, fått denna gåva. I alla människors liv kommer det vändpunkter, ibland rätt dramatiska. Dessa finns där för att få er att omvärdera er resa och byta riktning. Ni är på väg hem och alla, jag betonar verkligen alla, kommer komma hem, och är redan hemma i en djupare bemärkelse, men de problem ni stöter på är som livets vägskyltar.
Ni har alla kommit tillbaka till jorden för att hitta pusselbitar, insikter så att allt en vacker dag faller på plats. Vi ärkeänglar, liksom era personliga skyddsänglar, och otaliga andra andliga väsen vill hjälpa er i denna process. Ni människor är oss mer kära än någonting annat. Ni är de efterlängtade, de som hela Universum väntat på. Ni är här för att fullborda den kosmiska leken. Ni är nyckelbärarna. Just nu är de flesta av er i sin linda. Ni är som småbarn som på sikt kommer mogna. Ett bra sätt att lära sig bli vuxen i en andlig bemärkelse är att vila. Vad som än händer så kan man alltid vila i sitt sinne, sitt inre. Mitt i hets, stress, vardagsbekymmer så finns det alltid ett fönster till Evigheten rätt framför er.
Känn att det alltid finns en lugn stilla klarhet som allt vilar i. Denna klarhet är er fulla potential, och det är Det ni är. Istället för att betona dramat, teatern, filmen ni tror att ni befinner er i så kan ni vila i det som allt utspelas i, själva substansen. Ni är vågor och krusningar på Havet, så bekymra er inte om att ni saknar eller inte vet var Havet är. Slappna bara av som det vatten ni i själva verket är. Ni är Havet. Du är en våg och jag kanske en stor havsström, men vi är av samma natur. Om ni inte värderar, bedömer och etiketterar utan bara följer med så kommer ni erfara hela havets stora styrka. Ni kommer vara i ett flöde när ni lär er att inte endast definiera er utifrån tankar, känslor och allt som händer, utan när ni finner flödet och lär er surfa.
Allt, och jag lovar allt, kommer bli lättare om man flyter med, alltså accepterar att livet har sin gång. Vilar man så följer ett uppvaknande som hand i handsken, och när ni väl vaknar upp ur drömmen, så kommer livet bli så oerhört mycket lättare att leva. Ni kommer att få större kraft, klarare urskiljningsförmåga och framför allt en djup outsinlig källa till glädje, likaså en kärlek till era medmänniskor och allt levande. Detta är ert väsen. Vad ni än tror om er själva, så är ni så mycket mer. Njut nu av sommaren och den grönskande gåva den är.
P: Herrejösses, ni har verkligen svårt att uttrycka er kort! Nåväl, tusen tack för dessa ord som det kanske tar lite tid för mig att ta in. Men jag måste bara fråga, om nu allt är okej, om allt är som det ska, om allt är Gud, varför är inte kebab änglamat?
U: Ha ha, jo visst kan det vara änglamat, vi tog trots allt varsin tugga, men du ser, sedan Sankte Per tröttnat på sin dörrvakts-roll öppnande han en kebaberia och vi har fått vår beskärda del av himmelsk snabbmat för några tusen år framåt.
Allt är bra, men valen ni gör är ändå viktiga. Ät och lev med måtta och i klokskap så blir allt bra. Det gäller också för ärkeänglar. Om du visste hur stora vi är, inte just nu när vi sitter här med dig, men vår verkliga storlek, så kan du ana hur stora mängder lammkött vi har ätit. Jisses amalia.
P: Ja just det, allt har sin tid och plats så även kebab. Tack för att ni ville komma.
U & R: Tack själv Pierre, och glöm inte vem eller snarare vad du är: känn dig själv! På återhörande en vacker dag.
P: Ja, vi ses nog anar jag. Allt gott, och tack, tusen tack för att ni tog er tid.
U: Ha ha, ni svenskar tackar mer än nästan alla andra folk. Det är bra, kanske till och med de finaste ord man som människa kan ta i sin mun. Tack! Tack själva!
You will never achieve spiritual enlightenment.
The you that you think of as you is not you.
The you that thinks of you as you is not you.
There is no you, so who wishes to become enlightened?
Who is not enlightened?
Who will become enlightened?
Who will be enlightened?
Enlightenment is your destiny — more certain than sunrise.
You cannot fail to achieve enlightenment.
Were you told otherwise?
Irresistible forces compel you. The universe insists.
lt is not within your power to fail.
There is no path to enlightenment:
It lies in all directions at all times.
On the journey to enlightenment, you create and
destroy your own path with every step.
No one can follow another`s path.
No one can step off the path.
No one can lead another.
No one can turn back.
No one can stop.
Enlightenment is closer than your skin,
more immediate than your next breath,
and forever beyond your reach.
lt need not be sought because it cannot be found.
It cannot be found because it cannot be lost.
It cannot be lost because it is
not other than that which seeks.
The paradox is that there is no paradox.
Is that not the damnedest thing?
Befinner mig i Phuket med min son. Reser hem imorgon kvall. Alvin trillade igenom en ruta och skar sig, sa de forsta fem dagarna spenderade vi pa Phuket International Hospital. han klarade sig fint. Fick sys lite varstans, och knaskalen skars sonder men ar nu opererad.
Badade just vid fina Naiharn Beach for en halvtimme sedan medan solen gick ner. Gudomligt skont och vackert. Trakigt att lille sonen inte kan bada. Han ska ha bandage och benskena i 8 veckor sedan kan han springa ocg ga normalt igen, inshallah. Sitter pa min halvbror Farhads hotellrum och kollar internet lite (efter mer an en veckas skon nat-paus) och ska strax tillbaka till huset jag och Alvin bor i.
Livet ar gott. Jag vet inte om jag tror pa en gud i traditionell bemarkelse, men oj vad jag bad i mandagskvall, efter Alvin kom in fran operationen och lag med dropp tva dagar. Livet ar gott. Allt ar som det ska. Och det ar fint att be.
Detta ögonblick har väntat på dig hela ditt liv. Vet du vad du väntat på hela ditt liv?
Du anar att du är så mycket större än du anar. Vi har ingen aning. Vi vet.
Vaknade du upp från din dröm i morse samtidigt som drömjaget lade sig att sova? Två mynt av en sida.
Expansion och kontraktion, glädje och sorg, mod och rädsla, värme och kyla, ljus och mörker. Pendelrörelser mellan poler och tillstånd. Vilken rymd pendlar det i?
Må du glöda, brinna, leva, vibrera av det enkla faktumet att du är. Du är. Du är. Så otroligt fin, härlig och själastor. Vad än folk och du själv sagt och trott om dig så är du perfekt som du är. Förlåt dem och dig själv, och pröva att vila i insikten att allt är bra som det är. Du är redan den du ville bli. Perfektion. Det är du.
Pierre: Hej och välkommen Gabriel! Sist talade jag med Mikael här på detta kafé i Järna
Gabriel: Ja, gamle Micke, det är en stridbar och aktiv änglabroder! Han ser livet som en ständig kamp, själv tar jag saker och ting med ro. Ja, kul att vara här, nå, vad hade du på hjärtat?
Gabriel
P: Jag tänkte att du kunde berätta lite om dig själv. När jag tänker på dig så kopplar jag dig samman med Jesu moder Maria samt uppenbarandet av Koranen, rent religionshistoriskt.
G: Mitt namn betyder ”Gud är min starke hjälte”, och åsyftar att det gudomliga alltid kommer oss till hjälp. Gud låter oss aldrig sjunka djupare än att Han lyfter oss upp från brunnens botten och räddar oss från mörkret vi kan fastna i. Jag är den ärkeängeln som bär Nådens budskap till världen. Det gudomliga Ljus som bär upp allt, genomsyrar allt, som är det som ser in i era ögon likväl som tittar ut ur dem, som allt liv lever i, och igenom; det är den kärleksfulla nådens ljus. Och det vittnar jag om outtröttligen, om och om igen.
Ja, jag var den som berättade för Maria att hon skulle bli havande, och jag var hennes vän och andlige lärare under hela hennes liv. En av mina uppgifter är att skydda alla mödrar och nyfödda, både bland människor och djur. Jag är också natten, vintern och drömmarnas ängel, som låter min nåderika och barmhärtiga andedräkt svepa över alla länder när de är som mörkast. Jag har kallats Morpheus bland vissa när de kallat på mig som drömmarnas prins, och ni i Norden har kallat mig Heimdall, gudarnas höge väktare som blåser i sitt horn vid Bifrostbron som var länken mellan gudarnas och människornas världar. Jag har gått under många andra namn och har ofta kopplats samman med månen i det att jag har haft som uppgift att återspegla den gudomliga solens värme och ljus. Jag kom också till den arabiske profeten och förmedlade gudaord riktade till hans folk och kultur.
P: Minsann! Du är alltså en budbärare från det gudomliga som vill bära vittnesmål om Kärlekens inkarnation i världen, har jag förstått det rätt?
G: Javisst min son, så är det. Och det behöver vi påminna oss själva om varje dag. Vi, och jag menar förstås ni människor, glömmer så lätt vad som är det allra viktigaste i livet när ni fastnar i er vardagsdramatik och era spel. Då finns jag där, främst om nätterna, för att lägga in små erinringar och ledtrådar i era drömmar så att ni lättare i vakentillståndet kommer ihåg att det som ni egentligen kom hit till jorden för att uppleva är: kärlek, förlåtelse och förmågan att acceptera er själva och andra som de är.
P: Har du några konkreta råd till oss?
G: Hedra era mödrar, era egna och andra. Det är det heliga moderskapet som bär livets dans framåt. Se varje dag med nyfödda ögon; ni kan alltid börja om och se livet med lättsam lekfullhet. Använd era drömmar som de resor till era inre kungadömen de faktiska är; de är portar till verklig självförståelse. Lita på att det finns något som omhöljer dig, tar hand om dig, och vägleder dig när du som mest behöver det. Du behöver inte tro på en Gud fader med vitt skägg på ett tråkigt moln; det gudomliga hakar inte upp sig på gamla epitet. Men vet att du varje dag kan vända dig till den Kraft som allting lever och verkar i, med dina böner. Det räcker med en liten tanke djupt inifrån ditt hjärta. Och vet att de kommer besvaras; svarets när och hur kan förvåna dig ibland, men ett svar får du. Lita på livet; allt löser sig!
Ave Maria!
P: Det var just vad Mikael också sa till oss!
G: Ja, vi två har en lång änglahistoria tillsammans! Gabbe och Micke lämnar ingen i sticke’, som de brukar sjunga bland molnen.
P: Ha ha..Tack för att du kom och hälsa på även du!
G: Välsignade vare ni, vackra fria människosjälar! Glöm inte Maria och den moderliga Nåd som hon kan förmedla till Er i dessa juletider! as-salâmu ’alaykum, Guds fred, som de säger på det vackra arabiska språket. Vi ses i drömmarna!
Pierre: Välkommen hit även denna höst! Roligt att du ville ställa upp på intervju! Berätta lite om dig själv; vem är du?
Mikael: Jag är en av ärkeänglarna och just nu är jag den tidsande som hjälper till lite extra med människans andliga utveckling. Mitt namn betyder ”Vem är som Gud” och svaret på den frågan är min – eller snarare er – arbetsuppgift. Ärkeänglar är det högre väsen som hjälper änglarna, som ni alla har till er hjälp. Alla har en (skydds-)ängel och jag är bland annat en slags ängelkordinator. En del av era religiösa traditioner och skrifter har omnämnt mig, och antroposofins grundare Rudolf Steiner har talat mycket om mig.
P: Ja, just det, särskilt den antroposofiska rörelsen verkar betona din gärning och uppgift, inte minst i firandet av Mikaeli, den stora hösthögtiden. Mickelsmäss firades förr i tiden, men idag är det mest hos antroposofer detta hålls vid liv. Du framställs ofta som en stridande ängel i kamp med draken. Berätta lite om det!
M: Det är inte bara en symbol utan en realitet. Jag vill genom denna heliga kamp ingjuta mod och kraft i er alla för att på så sätt inspirera er till att möta de nödvändiga utmaningar ni alla till vardags kämpar emot.
Ytterst handlar det om att inse att man ensam måste möta skuggor och motståndsmakterna för att kunna mogna andligt. Det är när ni människor själva tvingas kämpa som ni växer, och när ni brottas med skuggsidan så kommer jag vara där och stödja er. Ni är aldrig ensamma!
P: Drakar och skuggor, det låter ju lite läskigt.
M: Ja men utan motstånd kan ingenting åstadkommas. Draken är nödvändig för att kunna lära sig det man behöver för att verkligen bli människa. Just hösten handlar om att något måste dö för att nytt liv ska kunna spira, och när ni modigt tar upp svärdet så försvinner den förlamande rädslan som håller er tillbaka. Modövningarna ger er förnyade livskrafter.
P: Jag vet inte om jag förstår allt, men konkret har du några handfasta råd till oss?
M: Glöm inte att ni är så mycket mer än bara kropp och materia, och när ni möter andra människor försök då se att den du möter också är en stor själ! Ni är så otroligt mycket större än ni anar! Gör så gott ni kan, även om det kan kännas tradigt och svårt ibland; skuggor och moln kommer alltid finnas men solen är så mycket starkare. Lita på livet, allt kommer lösa sig. Ni måste sträva och arbeta för att utvecklas, men det finns också krafter som hjälper och bär upp er när ni inte längre orkar. Inte minst jag.
P: Tack för att du tog dig tid att komma hit till detta kafé!
M: Tack själva! Var modiga, underbara välsignade människor! Tag dessa ord av Rudolf med er: ”Ni lärljungar i andens kunskap, följ Mikaels tecken, tag mot och följ världsviljans kärleksord i era själars höga mål!” På återhörande!
Stackars liten. Skulle ha sitt 7-års kalas idag. Nu är han lite slö och loj.
