Om nu verkligheten spricker, om nu sprickligheten värker, vill jag dansa, dansa, dansa, dansa en gång till. Om nu livet det gör ont, om nu smärtan skänker liv, vill jag sjunga, sjunga, sjunga vad jag vill.
Människosjäl som reser hem till Havet som är hemma, sjunger sånger om sin glädje och att alls få finnas till. Melodin om våra känslor, våra tankar, våran vilja, våran längtan efter fjärilen som väcks ur insnärjd sömn.
Vi är hemma när vi flyger full av frihet, färg och framtid, samtid, dåtid, rörs ihop när nu vi minns vilka vi är. Flaxa loss små stora själar på vår färd tillbaka åter, där vi varit, kommer vara, och är i magiskt nu.
Stora moder, store fader vaka med oss när vi vågar ta det modsprång som vi väntat med en allt för långer stund. Ut ur drömmen vill vi vakna, le och skratta; kom tillbaka! Du var aldrig vilse och är hel och vacker som du är.
Denna visa dans vi leker är en vers vi känner väl, kommer åter i en evig rytm som är med oss hack i häl. Så, vem är du bakom slöjan? Bakom masken lever hoppet. Minns du nu varför du kom hit och spela med en omgång till?
Pusselbitar skapar mönster, möten upplöser en knut; vi kan ana, viska, vårda som en hemlighet vi har. Ja, hellre sjunga, dansa, skratta som det vore sista versen; vi är hemma, hemma, hemma, och allt är faktiskt bra.
Om nu verkligheten spricker, om nu sprickligheten värker, du har aldrig varit vilse, hemma det är här. Om nu livet det gör ont, om nu smärtan skänker liv, vill jag sjunga, sjunga, sjunga, du är vacker som du är.
