Ärade människosjälar!
Hur går det nu med min relation till rawfood?
Jo, jag äter lite olika grader av raw från dag till dag. Vissa dagar lite mer andra lite mindre. Min kropp har blivit rätt känslig, och jag tror det har med råkosten att göra.
Svårt att veta exakt vad som orsakas av raw food och vad som kan ha andra mera externa eller inre orsaker.
Jag känner verkligen av sådant som kaffe, bröd, socker, kokt mat. Kan bli huvudvärk, modsvängningar och en tung känsla i kropp och sinne.
Kaffe
Kaffe och kakaobönor är en knasig kombo för mig; det blir lite för starkt. Jag kan tänka mig att de fungerar klockrent för dem som inte äter raw, och vill ha en bra synergieffekt.
Rudolf Steiner menade att astralkroppen blir lite mer lösgjord av kaffe, och jag tror anandaminet, theobrominet, fenyletylaminet som bla den heliga kakaobönan innehåller har en liknande verkan på astralkroppen.
Så antingen en eller två koppar kaffe i veckan, eller några bönor några gånger in veckan, men inte tillsammans.
Kakao
Man får välja sin stimulantia med omsorg, och kakaobönan i lagom dos är ett val som landar bra i min kropp. Kaffet är en fråga om utfasning. För några veckor sedan drack jag sällan kaffe, men nu har det blivit några dagar i rad (Är det någon amatörspsykolog som redan märkt hur stor del av rawfood-bloggandet som blir til en slags parodi på en bikt? Procentsatser hit och undantag dit… 
).Smaken, och doften och ritualen kring en kaffekopp. jag tar bönor och krossar dem i kvarnen, mal kardemumma som sedan blandas i, sätter på kokaren, hör den tjuta, häller upp i en kopp, och sitter slutligen länge och smuttar på drycken. På sikt inte alls. Just nu: njuter då och då av den, men trivs bättre med smaken än koffeinets adhd-mässiga rus.
I livet annars är det rätt okej just nu. I det yttre är det väldigt bra faktiskt, och mitt inre pendlar mellan glädje och oförlöst sorg känns det som. Skulle behöva – och kommer snart erfara – inre jämvikt.
Tycker att föräldraskapet är en stor utmaning just nu. Tror att jag speglar mig i min femåring och att mitt undermedvetna låter mig minnas alltmer från den tiden när jag var i sonens ålder, och det är en slags nödvändig smärta som ger sig till känna. Jag kan inte riktigt gå vidare om jag inte – som många – kanske de flesta i vår kultur – läker en del av de där såren vi och jag har från barndomen.
Smärta och glädje. Det är föräldraskapet och livet i stort. Och det är mellan dessa poler som hela livet verkar pendla. Gör vi inte allt, ytterst sett, för att uppnå glädje/lycka och undvika sorg/smärta?
Raw Food för mig är en väg till glädje som ibland kantas av sorg. Och som sådan är den på riktigt.
Sorgen kommer av att om man överlämnar sig till den reningsprocess som det innebär att äta raw så händer det nästan alltid saker inom en. Det vittnar de flesta om. Man kan uppnå oerhörda glädjerus och samtidigt kan sorg, saknad och andra former av rädsla bubbla upp i ens bröst, på sin väg ut ur systemet så att säga. På sikt är jag övertygad om att det glädjefulla infinner sig mer än sorgen, även om det givetvis är och måste vara olika från människa till människa. Varje moln har en silverkant…
Kärlek, lycka och gojibär!
Er broder och medresenär
Pierre
