Tjenixen och salâm!
Kanske skrivit det förr, men ofta tänkt på att det vore schysst att kunna uppdatera bloggen från min hjärnas tankeverksamhet, så där direkt- och det kommer säkert kunna göras om sisådär 10 år, men just nu får jag sätta mig här framför tangentbordet.
Nej, det är inte jobbigt, bara kul. Men ändå så drar jag mig ibland. Inte av ren lättja, vill jag lite ursäktande och biktande tillstå. Min tröskel i detta fall är snarare att jag är rädd för att sitta flera dagar i sträck och bara skriva, skriva och skriva. Hittills har det inte skett – iaf på bloggen, men känslan av att kanske öppna en pandora-ask finns där. Rädsla för att öppna upp krafter i mitt inre som skulle låta orden strömma fram som en vild fors där mycket av min sorg, glädje, ilska, nyfikenhet, existensklurande, insikter skulle manifesteras på denna gröna blogg. Och sparas i storebrors Googles cache…
Nåja, det som händer händer och det som kommer kommer, och tids nog ska jag berätta lite om det som stormar i mitt inre, och vad som rörs sig i stormens öga i klartext, även om det kan skönjas för webbiska kryptografer och de som kan läsa det magiska fyllda tomrummet mellan raderna. D e t h ä r a l l t s å.
Frostlönn i gröngräs
Min själs skönt smärtsamma segervittring och min långa lekfulla längtan och dans med små ögonblick av igenkännande och nära varande. Min För-undran över vem som ser det du läser just nu. Eller snarare vad. Typ.
Jag kommer också snart börja skriva om min relation till islam och dess sufiska mystik, konservatismen, spännvidden mellan det svenska och det pakistanska, grönanarkism och civilisationskritik, raw food som magisk port, och andra obskyra ämnen. Allt behöver inte sägas, kan kanske eller bör inte sägas, men jag vill börja berätta lite om vad som rörs sig här inne, inne i Pierre. På riktigt.
Sällhet
Just idag är jag stark, som Kenta sjunger. Och så känner jag just nu av olika skäl. Jag har haft klargörande samtal om vad livet är och hur jag vill leva och vilka krafter jag vill bjuda in i det. Tagit nya beslut (som kanske ger mitt psyke en redig puritansk kick) som att: från och med i måndags upphöra helt med kaffe, alkohol och animalier.
Vegan på riktigt alltså, efter att ha tangerat och testat det lite grann i över ett år (i o m råkostens naturliga veganinriktning). Scanbilar here I come… 
Kaffe är jättegott ibland och jag har ofta haft helt kaffefria perioder, men jag inser (åter och återigen) att drycken trots sin smak och luktsensation ändå framkallar viss ångest i mig. Kanske är jag extra känslig för denna böna och dess rituella bönestunder, eller så har kanske kaffet en slags förbannelse över sig (en böna som håller vår knasiga civilisation i gång, ekorrhjulets bränsle vid sidan av alkohol och nikotin – olika systemuppehållande alkaloider), och jag ska aldrig säga aldrig men nu känns det bra att pausa från denna magiska östafrikanska rostade böna.
Och alkohol, tja… under många långa år, från ca 19-32 års ålder, så drack jag inte alls något, och sedan dess har det inte heller varit mängder, men ändå mer än vad som är bra för mig kroppslig, och inte minst själsligt. Och själv känner jag att råkostens klara renhet och alkoholens dunkla tyngd är svåra att sammanföra. Det behagliga ruset och viners och mörka ölsorters förtjusande (reklamunderstödda) förföriskhet till trots. Råkostens basiska effekt och riktiga och ”mjukare” alkaloider i frukt och liknande minskar dessutom min kropps vilja att få tillfälliga kickar av den nämnda stimulantian kaffe, alkohol och nikotin. Ja, nu när jag ändå röjer (undan) mina ovanor så kan jag nämna att jag också lade snus på hyllan för några veckor sedan. Jag började snusa lite i somras av något skäl jag inet riktigt klurat ut, men även den (goda och rätt trevliga ska tilläggas, men ack så onyttiga) lasten är borta. För evigt har jag bestämt.
Det handlar nog om att sorg ger ett behov av lindring vilket ofta sockrig/kokt/fet/animalisk tröstmat (typ det mesta alla äter) liksom dessa förrädiska negativa alkaloider som ger en tillfällig alkalinitet (kan man säga så, eller är det svengelska… alltså basiskhet), och denna försämrade kost genererar än mer sorg trots viss dämpande effekt, och så vidare i en nedåtgående spiral. Lätt att fastna i. Tror jag du som läser detta kanske har viss erfarenhet av, eller hur?
Pickenickande durranier
Så inte för att jag övergett råkost det senaste halvåret, men sedan i somras har jag haft lite tung energi och ätit mindre råkost och vad som varit höna och ägg i denna neggospiral är kanske onödigt att spekulera i. . Det har varit dagar och perioder av högrå kost och kraftfulla vibes, men allt för många avsteg, undantag och ovanor. Okej, nu låter detta mer och mer som en bikt – förlåt mig fader – med kvasireligiösa övertoner, men what-the-love, jag kanske fungerar så, lite mat-autistiskt, så att jag behöver tydliga gränser för mig själv, och det börjar jag inse. Jag mår bra av att avstå och definiera klart. För mig själv, alltså, och inte som en militant nyfrälst råvegansk übermensch som efter fem minuter med sin nya självvalda verklighetskarta vill pådyvla den på alla och envar. Vissa gränser ger stor frihet. Att överlämna sig är att bjuda in Kraft.
Slånbär
En märklig sak, om jag nu ändå tar upp några av mitt inres vågrörelser, är att jag sedan i måndags – min nya nystart s a s – har känt av, det som jag tidigare benämt som råflödet, trots att jag inte varit helt rå (helt vegansk och mest rå men inte sisådär 95% rå som jag trodde var upphovet till den där magiska nästan psykedeliska – alltså i betydelsen: sinnesvidgande, själsöppnande – känslan). Det visar mig på att det antingen har att göra med: 1) vegansk kost 2) hög rå kost, någorlunda hög (kanske 75% utslaget på ett år) sedan mer än ett år (men med några ovan nämnda – och redan bortglömde och bortbiktade undantag), alltså en rå plattform som kickas igång av nya råkraft 3) eller, vilket jag alltmer börjar ana, själva beslutet som i sig leder till ett större flöde av magiska manifestationer och diverse lyckobringande endogena signalsubstanser i hjärnan. The Mind is the Matter, typ, although Raw is Queen.
Väl signad vare Du som läser detta och Det som läser detta igenom Dig, den du är, har varit och kan och kommer att bli, den du vill vara och inte vill vara, alla de som du är dig själv med och inte är bekväm med, allt det glädjerika likväl som tungt utmanande i Ditt liv. Signat vare också allt det där du aldrig kan sätta ord på, som kanske tangerat ditt medvetandes tavelram och inte alls kan placeras på din verklighetskarta men som lockar och gäckar dig att våga dig ut på okänd immatriell mark; ”oändligt är vårt stora äventyr” som Boye så välbekant avslutade sin magiska formel med.
Alvin spanar ut från vardagsrummet i vår nya lägenhet i Järna
Peace out och ha det bäst!
Ögat i glimten, tredje örats musikaliska dövhet och med tillåtande avhållsam lekfull nykterhet,
din medresenär på detta lilla korn i kosmos
Pierre
Ps. Njuter av Karamazovs relationsdrama, den själskvidande femte aposteln Bachs kantater, börjat på Hesses lilla självbiografiska bok ”Hemligheter”, övar små glimtar, börjat nörda in på Backgammon, och är inne i en seriös period där puppan börjar krackelera… Må världarna spricka!
